Finland i tankarna

Om några dagar bär det hemåt för mig och jag satt i trotron på väg tillbaka till huset här en dag och funderade på skillnader i det vardagliga livet mellan Ghana och Finland. Jag tror att tystnaden är det första jag lägger märke till när jag kommer hem. I trotron är det allt annat än tyst då man kör med fönstren öppna och den afrikanska musiken spelar högt. Om man vill bli av skriker man mate! åt konduktören och säger att man vill bli av på nästa junction. I Helsingfors sitter man tyst i bussen och trycker på knappen om man vill bli av. Och du milde om knappen inte fungerar!  I morse var det omöjligt att sova efter klockan sex då största delen i huset redan hade stigit upp och om majoriteten är uppe behöver man inte vara tyst. Stephen förklarade åt mig att det i den afrikanska kulturen är typiskt att man stiger upp tidigt och att man betraktas lat om man sover ännu vid klockan sju. Här tar man ingen hänsyn till de som vill sova. På kvällen är det samma sak. Ännu vid midnatt kan man höra nigerianerna och ghananeserna diskutera högljutt så att ingen kan sova. Det här betyder alltså 5-6 timmars nattsömn varje natt och en tupplur på dagen är nödvändig.

Det känns absolut skönt att komma hem så småningom men samtidigt kommer man nog att sakna alla de människor man bott med i dessa tre månader. Det känns alldeles overkligt att återgå till mitt studieliv i Helsingfors. Jag är så ivrig att få gå på Öffens sitser igen, gå på kaffe med goda vänner och förstås se familjen. Det ska bli skönt igen att få gå på dansträningar och spela innebandy med geografer. Det första jag kommer att göra när jag kommer hem är att jag dricker ett stort glas kall ettans mjölk och sätter alla mina kläder i tvättmaskinen! När jag kommer hem får jag välja vad jag äter till middag och jag kan skriva en butikslista och planera vad jag skall laga för mat. Jag funderade också för mig själv att jag aldrig mer kommer att klaga över min tandläkarskräck. Jag är nämligen mycket tacksam över att inte ha fått tandvärk denna sommar! På gatorna i Helsingfors får jag gå i lugn och ro utan att någon skriker obroni obroni! How are you? What is your name?. I Borgå kan det hända att det kommer bekanta emot men dessa människor som säger någonting åt mig stannar jag antagligen mycket gärna och talar med.

När jag ser tillbaka på mina tre månader i Ghana känns det som om jag varit med om en hel del. Juni var helt annorlunda än augusti med andra människor i huset. Rundturen genom alla regioner i landet var antagligen den roligaste tiden och då såg man hur olika dessa regioner och stammar är. Under de långa bussresorna och efter att ha delat rum och till och med säng ibland, blev man verkligen bekant med sina medresenärer. De bästa stunderna har varit kvällar och nätter då man suttit i ett litet gäng och talat om allt mellan himmel och jord. De spontana festerna har varit de absolut bästa!

De sämsta minnen jag har är säkert dagarna då jag låg sjuk och jag inte riktigt visste någonting om livet runt omkring mig. Jag minns också hur tungt det var i början när man inte visste varifrån och hur man kunde köpa morgonmål eller hur man drar toaletten. Duschen kändes också ganska ofräsch i början men som sagt hade jag inte förväntat mig rinnande vatten och en ”normal” toalett. En stund som jag aldrig glömmer är när vi en kväll blev inskickade i huset och då porten låstes, eftersom vi hörde skott alldeles nära vårt hus. Samma stund blev det strömavbrott och vi satt i den bäckmörka hallen utan att veta vad som pågår. Mitt hjärta slog så jag kände hur hela kroppen rörde sig med mitt hjärta. Som tur fick vi höra följande morgon att det varit några amatörrånare i farten i grannens hus och att de inte ens hade kommit in i den ensamma damens hus. Pojken som hjälper damen med vardagssysslorna blev skjuten i benet, då dessa rånare inte visste vart de skulle ta vägen då han kom från huset mitt emot och frågade vad männen ville. De sköt också en massa skott i luften för att få människorna att springa bort. Detta lär aldrig ha hänt tidigare i Kwamo och kommer troligen inte att hända igen. Jag upplever att Kwamo är en ganska trygg by fast det sägs att flickor inte ska gå ut ensamma efter att solen gått ner.

Jag kommer att sakna alla goda frukter man kan köpa här och de glada människorna jag träffat här. Det kan också hända att jag använder mera chili i den mat jag lagar när jag kommer hem, efter att ha ätit rätt så kryddad mat hela sommaren. Hettan kallar jag numera värme och jag njuter av den fuktiga luften. Jag misstänker att man jag kommer att frysa något i den finska hösten men antagligen blir kroppen nog snabbt van igen med det nya klimatet och hoppeligen också med den annorlunda maten. Alla som har åkt hem härifrån har klagat över magbesvär hemma. En trotro resa är också mycket intressantare än spårvagnen, eftersom varje resa är unik. Visserligen saknar jag att köra bil en hel del i den lugna finska trafiken och med en pålitlig och tyst bil. Motorvägen är tråkig mellan Helsingfors och Borgå men under dessa 30 minuter kan jag i alla fall lyssna på den musik jag vill och köra avslappnat utan att hela tiden vara rädd att få någon i sidan. Att kunna gå barfota inomhus eller till och med strumpor känns också väldigt avlägset. Här har jag använt en stor del av tiden på att fundera över hur jag ska få mina fötter rena och hur de ska hållas rena och torra mellan duschen och sängen. Nu är det alltså dags för mig att komma hem och använda det jag lärt mig här i min gradu och förstås i livet. Mitt tålamod kommer att vara toppen och jag påminns antagligen snabbt om att det finns ett ord i vårt språk som jag glömt: stress. 

Kristendomen ser inte lika ut överallt

Jag deltog i en gudstjänst för första gången i Ghana på söndagen. Det var också första gången som jag undrar om om det är samma Gud som människor tror på, fastän alla kallar sig kristna. Det var en mycket stark och till och med en lite chockerande upplevelse. Vi vet inte riktigt vilken kyrka det var frågan om men det var definitivt en av det som vi kallar frikyrkor hemma. Hela tillställningen var mycket långt ifrån vår lutherska högmässa med nattvard och tysta stunder. Här var mikrofonerna högt på, pastorn skrek så att ljudet skar sig, människorna sjunger eller nästan skriker så att svetten rinner och man undrar hur de minsta barnen riktigt klarar av dessa decibeltal. I Finland skulle det finnas en skylt utanför med en varning för högt ljud och en person utanför skulle dela ut öronproppar eller hörselskydd för barn. Det låter lite som en rockkonsert och vissa stunder kändes det faktiskt som en. Det fanns ett band och några sångare men publiken överröstade nästan dem. Alla dansar och sjunger och det känns som en fest skulle vara i full gång, men plötsligt blir musiken lugn och alla börjar be mycket högljutt med armarna i luften. Några kvinnor och en man fick antagligen känna av en ande (vet inte om det var den helige eller den onda) och de föll ner på golvet, skakade och släppte ur sig djuraktiga ljud. Pastorn kom och tog häftigt i deras huvuden och skrek i mikrofonen. Jag gillade musiken och dansandet men annars var det nog lite för häftigt. Jag tror inte att jag vågar gå tillbaka igen. Runt i stan kan man se planscher som gör reklam för någon känd pastor som om han skulle vara en rockstjärna! När jag kom ut ur kyrkan kände jag mig alldeles matt, dels för att gudstjänsten tog nästan 3 timmar men speciellt för att musiken är så stark att man inte vet om man skall le och dansa eller gråta. Vissa dansar som om de skulle vara på fest och andra gråter och ylar. I ett skede fick vem som helst gå upp och berätta hur Gud har hjälpt honom eller henne. En man berättade tårögd hur hans två barn hade blivit sjuka och hur han hade bett hela vägen i ambulansen om att Gud skulle rädda hans barn. Idag ber han att Gud ska låta dem komma till himlen.

Det gångna veckoslutet var mycket religiöst för min del. På lördagen klev vi upp för ett berg ungefär 1 timme norr om Kumasi. Detta berg anses vara heligt och många kommer dit för att be och studera Bibeln. På toppen fanns det en by med en kyrka och många övernattade inne i kyrkan. Lite längre bort från byn bevittnade vi en ritual som ansågs vara kristlig men som i mina ögon inte såg alls kristet ut. Ungefär 15 personer stod i en ring och lät som lamm, kossor, kattor och duvor. Kanske det till och med fanns ett höns med också. Det såg ut som om de försökte offra en kvinna till Gud och hon skrek och stretade emot när två män bar henne till mitten av ringen. Ingenting obehagligt gjordes sån tur åt denna kvinna. Jag tror de försökte simulera ett äkta offringstillfälle. Om inte jag skulle ha sett alla Biblar ligga i gräset skulle jag inte ha känt igen denna religion.

Även om jag nu varit med om mycket starka religiösa tillställningarna betyder det inte att alla ghananeser hör till denna grupp av människor som offrar ALLTING för Gud. Största delen av människorna går nog till kyrkan på söndagar och klär på sig sina finaste traditionella kläder men bland dem finns både katoliker och protestanter och till och med lutheraner. Kyrkan är ett ställe där man träffar sina bekanta och efteråt går man och äter tillsammans och eventuellt åker man till marknaden i Ejisu, som vi gjorde på söndagen.

Jag hade en intressant diskussion igen en gång med en lokal, Robert. Han är hemma från Accra och jag bad om tips hur vi bäst spenderar en dag (och en natt) i huvudstaden men Matis familj i slutet av augusti. Jag fick goda råd av honom men på något sätt kom vi in på tropiska sjukdomar och medicinindustrin. I Ghana, speciellt här i södra delen av landet, finns det apotek i varje gatuhörn och man betalar 50 cent för ett paket Panadol. Robert kallar dessa för obruni medicin (obruni är det som alla kallar oss vita, utlänningar). Största delen av medicinerna importeras från Indien och han var väldigt förvånad att höra att vi i Europa inte har mediciner från Indien och att vi överhuvudtaget inte känner till den stora medicinindustrin där. Samtidigt har jag hört många lokala personer säga att de mer tror på naturliga mediciner, dvs. växter. Robert påstod att det till och med finns en växt som botar malaria! Han berättade om när han fick malaria i en trotro på vägen upp till norra regionerna och hur det var det värsta han upplevt. Han hade inga mediciner med sig och det lär vara viktigt att få ner febern med paracetamol. Han hade hängt med huvudet ut genom fönstret medan en annan ”gammal” passagerare hällde kallt vatten på hans huvud (han använde ordet gammal då han pratade om en kvinna i 40-50-års åldern, vilket inte är särkilt konstigt då den genomsnittliga livslängden i Ghana är under 60 år). Om man är nära ett apotek och en läkare och man får vård inom 24 timmar från att symptomen har börjat, är malarian inte dödlig. Var och varannan lokal insjuknar i malaria och det är ungefär som flunssa och feber för dem. De säger att man känner igen malarian genast om man haft det en gång tidigare och då behöver man inte ens en läkare och ett blodtest för att få diagnosen. En del sköter sin malaria själv med mediciner från apoteket eller en örtblandning. Turister förs alltid till sjukhuset, eftersom malariamedicinen också kan vara farlig om man tar den utan att ha malaria. Det är intressant hur man i Europa ungefär ger malariadiagnos lika som en cancerdiagnos, fast det i själva verket inte är så allvarligt bara man får hjälp. Att få diagnosen malaria är inte ett tecken på att man kommer att dö eller att ens bli allvarligt sjuk. Åtminstone en tredjedel av AIESEC-husets invånare har haft malaria under den tiden som jag har bott här.

Det verkar som om regnperioden inte alls vill ta slut. I morse ösregnade det och det är faktiskt ganska svalt, ca 24 grader. Jag hade förstås byket ute och ”torka”. I södra Ghana är det två regnperioder per år och den första borde ta slut i juli och den andra regnperioden borde börja i september. Jag tycker att det var mycket hetare och soligare i början av juni, men det kan också bero på att jag blivit van med det tropiska klimatet. På vägen till centrum i en trotro här en dag undrade jag hur trafiken stod så stilla mitt på dagen då det inte borde vara rusningstid. Det visade sig att det skett en krock strax före en rondell mellan en personbil och en trotro. Jag såg en ung man gråta vid vägkanten på grund av att trotron hade kört på hans bil bakifrån. Hans bil såg alldeles ny ut. Jag tror tyvärr inte att han hade någon försäkring... 

Ghanas president Atta Mills är död

Jag har inte hört någonting om mitt pass eller visum och jag vågar knappt fråga. Tim (som kallar sig själv fake French eftersom han har bott annanstans än i Frankrike största delen av sitt liv bl.a. i USA) åker hem tidigt på torsdag morgon och har inte fått tillbaka sitt pass ännu efter att ha väntat i en månad. Manon från Frankrike likaså, väntar också på sitt pass med förlängt visum och hon åker hem nästa vecka. Jag låter dem reda ut problemet först innan jag börjar fråga efter mitt visum. Jag har ju bara väntat i en dryg vecka, efter att jag skickat mitt pass andra gången till Accra.

På tisdag eftermiddag en vecka sedan satt jag på internetcaféet och mitt Skype samtal med pappa blev avbrutet då nyheten om att presidenten avlidigt nådde oss. Vad händer nu? frågade alla varandra. Vi tog en tro-tro tillbaka till Kwamo och stannade på vägen hem på en bar, där några bekanta satt tillsammans med hela byn framför TV:n och drack öl. Medan vi satt i baren körde också Ashanti kungens parad förbi oss på väg mot Accra. Kampanjen för nya presidentkandidater har redan länge varit i full gång, eftersom presidentvalet är i december. Vicepresidenten har ganska hårda 5 månader framför sig. Ingen vet varför Atta Mills plötsligt gick bort. Man vet bara att han varit sjuk och många misstänker att han hade cancer. Hela sjukdomen har i varje fall varit ett politiskt spel och man har inte berättat åt folket att han är sjuk. Presidentvalet är så pass nära att man inom partierna redan i god tid har börjat göra upp planer ifall Atta Mills går bort. Han hade dessutom ställt upp för en andra period och man kan se Atta Mills valplanscher över allt.

Vi satt alltså en god stund och diskuterade politik med en lokal som förklarade hur det är möjligt att det finns två olika system som styr i landet: presidenten och kungarna. Hemma i studierna har jag lärt mig att det precis i dessa situationer uppstår oroligheter då man kombinerar ett västerländskt modernt system med de traditionella kungarikena. Så är det dock inte i Ghana. Presidenten godkänner att kungen har makt över honom och det är därför det inte finns någon tävlan om makt. Det ska bli intressant att se hur denna nyhet om presidenten påverkar vårt dagliga liv. Ingen kan riktigt förespå det, eftersom ingen har erfarenhet av att den sittande presidenten mittiallt dör.

Vårt dagliga liv i huset däremot har förändrats ganska mycket eftersom en stor del av oss åkt eller åker hem inom några dagar. Jag hade inte förväntat mig att jag skulle gråta så mycket som jag gjort under min tid i Ghana. Man bor så nära varandra i huset, att det genast märks om någon fattas. Det verkar väldigt tyst i huset. Igårkväll fick vi två nya invånare från Tyskland och i förrgår två flickor från Nigeria. Även om jag har gråtit en hel del, har jag skrattat minst lika mycket om inte mer. Jag fick ett hysteriskt skrattanfall igår på eftermiddagen och jag vet inte när det kommer att gå över. Vårt projekt stampar på stället eftersom jag har stora problem med att layout:a vår lilla bok som vi skrivit om turistattraktioner i Ghana. Jag har förstås inget ordentligt program för detta ändamål. Lyckligtvis har jag en IT-person, Tim som precis som jag håller på att tappa sitt förstånd med layout:ande. Jag saknar alla mina journalistvänner hemma som kunde hjälpa mig! Vi var till slut så hysteriska att vi bestämde att samla ihop ett gäng och åkte till Ejisu, som är nästa by österom Kwamo, för att äta fufu, banku eller risbollar (ni kan googla eller söka på wikipedia om ni inte vet vad banku eller fufu är). Jag beställde en stor risboll med nötkött, som lagas i en ganska eldig sås. Det var första gången jag klarade av att äta till slut min portion! Jag har inte klarat av det tidigare, eftersom det är så eldigt och det känns som munnen skulle brinna upp. Det går alltså att träna upp förmågan att äta eldig mat.

Man kan inte annat än skratta åt allt som händer i huset för tillfället. Vi har bara en fungerande toalett igen och mittiallt bestämde Kwakye (president of AIESEC KNUST) att det ska ordnas en till rundtur i Ghana för alla nya personer som inte hann med på den första. Detta betyder att projekten stampar på stället medan de är borta. Vår project director bestämde sig också för att åka bort någonstans utan att berätta åt någon. Rundturen startar inatt och de flesta fick veta om rundturen imorse.

Vardag i Kumasi och ett veckoslut i Accra

Det visar sig att AIESEC KNUST (Kumasi), dit våra projekt hör, accepterar alla praktikanter som vill komma hit. Vi har dubbelt mera människor än vad det ryms i huset och de lokala AIESECarna var tvungna att boka några rum på ett hostell på campus. Det kommer varje vecka nya kineser hit och vi undrar hur det är möjligt att man inte på förhand har räknat sängarna och tagit praktikanter på basis av antalet sängar. Jag upplever att grundproblemet är kommunikationen mellan alla instanser och människor i detta land, vilket jag också upplevde i Marocko. Det är som att leka trasiga telefonen dagarna i ända, då man försöker få någonting gjort. På tisdagen fick jag och Mati tillbaka våra pass, efter att de varit på Immigration service i Accra i nästan en månad för att vi ska få ett förlängt visum. Jag var överlycklig att få tillbaka mitt pass ända tills jag öppnade passet och såg vad det stod inuti. ”Visa extension valid until 2 August 2012”. Vårt flyg hem är den andra september, vilket betyder att vi alltså varit två veckor i Ghana utan pass eller ett visum som är i kraft och nu har vi endast ett visum för två veckor till. Det tar minst 3 veckor att få den nya stämpeln med förlängt visum och jag är orolig att jag inte får tillbaka mitt pass i tid när jag åker hem, om jag skickar mitt pass tillbaka till Accra igen. Wang, min arbetskompis från Singapore, åkte hem två veckor sedan och fick inte sitt pass tillbaka i tid, utan var tvungen att betala 300 dollar för att byta flyg. Samma kväll som vi fick tillbaka våra pass blev det också stopp i alla tre toaletter i huset, duschen i flickornas badrum gick sönder, lampan i det andra badrummet gick sönder och det tredje badrummet luktade illa och var fullt med kackerlackor. Ibland blir det lite för mycket för en dag så vi gick upp till baren på kvällen för att lugna ner oss och vi sov endast ett par timmar före alla började jobba igen följande dag.

Det är tur att inte alla dagar är som tisdagen och vi har faktiskt skoj med alla som bor här. Man lär känna människor så snabbt när man bor så nära varandra. Utan dessa människor skulle det nog vara tungt att bo här. Det är till exempel inte så illa när man kommer hem sent på kvällen och Joan från Barcelona bestämt sig för att göra spansk tortilla, eller när Barbara från Italien meddelar att hon kommer att göra spaghetti åt alla på torsdag kväll. Det som jag saknar mest här är mjölk, den västerländska maten och fungerande toaletter. Jag försöker att tänka på köttbullar och potatismos så lite som möjligt och lär mig att äta allt mer kryddad mat varje dag. Min mage reagerar inte på eldig mat längre, vilket är en stor lättnad!

I veckan bestämde jag mig en morgon att åka till Central market och köpa afrikanskt tyg. Min plan var att använda tyget som lakan här och använda det som bordduk hemma i Finland. För ca 6 meter kvalitetstyg betalade jag ca 4-5€. Hittills har jag sovit i en silkessovsäck och använt en schal som dynvar. Till Central market åker jag ogärna, eftersom det är alldeles för mycket människor där och diverse produkter på trånga gator. Central market är det enda stället i Kumasi eller Ghana överhuvudtaget, där jag känner att jag måste hålla i mina pengar. Trafiken är ett enda kaos, män drar en i armen och som vit får man alldeles för mycket uppmärksamhet. Man vill bara snabbt ut till lugna Kwamo. Jag fick köpt mitt tyg och var nöjd över att jag antagligen inte behöver åka till Central market igen på en tid.

På fredagen tog ett gäng på 15 personer från huset en tro-tro till Accra för att spendera ett roligt veckoslut och säga hejdå till Guy, som åkte tillbaka till London på söndag kväll. Jag minns hur jag åkte en VIP buss med luftkonditionering och breda bänkar från flygfältet i Accra till Kumasi i början av juni och jämfört med den resan kändes denna resa betydligt mer afrikansk. Knäna tog i bänken framför, inget nackstöd och man satt väldigt tätt i den heta tro-tron med 20 andra personer i 5-6 timmar på en väg som inte alltid är jämn precis. Vi var framme i Accra ungefär vid midnatt och vi hade tagit reda på några hostell/hotell på förhand. Det dumma är att det inte finns telefonnummer på hotellens hemsidor. Det är alltså omöjligt att boka ett rum på förhand. Efter att ha stridit om priset för en tro-tro till Nungua, som är ungefär lika långt utanför centrum som Kwamo är från Kumasi, fick vi veta att båda hotellen i Nungua är nästan fullbokade. På ena hotellet fanns det två dubbelrum och på de andra likaså. Vi sov alltså fyra personer i en dubbelsäng, men sängarna var bekväma och breda så det gick helt bra. Här lär man sig verkligen att dela på sängen och man får vara glad att överhuvudtaget få sova i en! Dessutom hade vi riktigt mysigt i vårt rum med Barbara, som är en mycket smal och liten balettdansös och Henry, vår australiensare som inte heller är stor och sover lugnt utan att snarka. Hotellet var det bästa jag upplevt i detta land såhär långt. Rummet hade luftkonditionering, fläkt, lakan, täcke, dynor och till och med TV! Duschen hade inget tryck men det gick bra att tvätta sig med ämbar och fat, precis som på sommarstugan. 

På lördagen sov vi länge och jag bestämde mig för att besöka det västerländska shopping centret, fullt med vita människor och rika ghananesiska familjer. Jag behövde hårbalsam för skandinaviskt hår och någonting annat än tvål att tvätta ansiktet med, helst för fet hy. Accra Mall är det enda stället i Ghana där jag kan hitta dessa produkter. Därifrån tog vi taxi till Coco beach för att simma i de stora vågorna. I Accra finns det inga allmänna stränder och till min förvåning är man alltid tvungen att betala någonting för att överhuvudtaget sitta på stranden vid Atlanten. Den största skillnaden mellan Accra och Kumasi är att människorna i Accra är mer vana att se västerlänningar och de försöker oftast ta mer betalt av oss. De försöker ta betalt av varenda liten matta eller stol man sitter på och taxin begär alldeles huvudlösa summor av en. Tur att man hunnit bekanta sig med priserna under dessa sju veckor så att man vet vad saker och ting egentligen kostar och kan pruta. I Kumasi upplever jag att människorna är ärligare och försöker inte på alla sätt ta betalt av en. I Accra ser man också bättre skillnaden mellan de rika och fattiga. Jag märkte i shopping centret att medelklassen fattas nästan helt och hållet. Jag kände mig inte riktigt hemma bland dessa rika människor, men inte gör jag det heller i Kwamo där mammorna lagar mat i plåtgrytor på öppen eld. Jag är så glad att jag upplever detta äventyr tillsammans med alla andra praktikanter i LC-huset i Kwamo! På kvällen satt vi oss i en bar i Nungua för att fira Guys sista kväll med öl och Azonto-dans. Det var en super kväll tills vi märkte att en holländsk flicka från vårt gäng blivit rånad. Efteråt läste vi i en guidebok att Nungua är det enda stället där det inte är riktigt tryggt att röra sig på natten om man är ensam eller på tumanhand. När vi berättade vad som hade hänt för andra människor i baren, ryckte de på axlarna och sade att sånt händer. I Kumasi när folk har tappat sin plånbok eller telefon, kommer det genast en massa människor och hjälper en och de gör verkligen sitt bästa för att man ska få tillbaka det man tappat.

Det var meningen att vi på söndagen skulle åka till en fin botanisk trädgård lite norr om Accra för en söndagspromenad, men som vi säger här: Ghana happened. Jag, Mati och Guy tog tro-tron till restaurangen där vi ätit kvällen innan, eftersom jag hade glömt allt jag köpte på Accra Mall under min stol på restaurangen. En av servitriserna hade snällt tagit plastpåsen åt sidan och jag fick allting tillbaka. Vi ringde resten av gruppen och vi skulle träffas på Tema station. Vi tog en till tro-tro till Tema, men efter att ha frågat runt av alla tänkbara personer var Tema station är, insåg vi att våra vänner befinner sig på Tema station i centrum av Accra. Det finns alltså tre stationer i Tema, som är en liten stad strax öster om Accra och Tema station i Accra centrum. Vi som yrade runt i Tema bestämde oss att ta tro-tron till stranden och vi hängde där hela eftermiddagen, vilket inte var ett dåligt alternativ. Kvällen kändes väldigt ledsam, då vi kramade farväl till Guy och alla utom jag och Mati åkte tillbaka till Kumasi. Vi måste stanna en natt till för att reda ut problemet med våra visum. På måndag morgon hittade vi efter många om och men till Immigration Service, där vi alltså skulle reda ut varför vi inte hade fått förlängt visum fram till september. Det var som att tala till en vägg när vi försökte prata med en av ämbetsmännen. Vad jag än sade eller frågade fick jag till svar att det jag skickat in tidigare är gammalt nu och att jag måste fylla i en ny blankett, bifoga två passfoton och ett brev från min organisation. Vi fick alltså inte se de blanketter som vi fyllt i en månad sedan och naturligtvis skulle vi betala igen åt dessa korrupterade män. Det kändes aningen tomt att komma ut med en exakt likadan blankett, som man fyllt i en månad sedan och sitt pass med ett visum för bara en dryg vecka till. Vi tog alltså bussen tillbaka till Kumasi och svarade ”Ghana happened”, när människor frågade hur det hade gått.

9 dagar på bussen runt Ghana: Del 2

Wli Waterfall

Vi sov tre nätter i Akosombo på ett trivsamt hostell och jag hittade supergoda räkor att äta. Här äts de med skal och allt. Knaprigt och gott! Skaldjuren och färsk fisk är en av orsakerna till att jag helst bor vid kusten. I Kwamo får man bara saltad och torkad fisk. Vi besökte både en rejäl handel bananfarm och en mangofarm. På eftermiddagen hyrde vi två motorbåtar och gjorde en kort rundtur på Volta sjön. Följande morgon startade vi 6.30 mot Mount Afadiato, som påstods vara det högsta berget i hela Västafrika. Det var en mycket tung bestigning för min del, eftersom jag hade varit sjuk så länge. När vi klivit ända upp märkte vi att det fanns andra bergstoppar som var mycket högre. Vi åt en ägg-nudelpastej till lunch och åkte vidare mot Wli vattenfallet. Det tog ca 40 minuter att gå genom skogen till vattenfallet. På vägen såg vi många tvätta sig i den rena och svala älven. Vattenfallet var faktisk otroligt fint. Även om man inte doppade sig i vattnet blev man alldeles våt. Dessutom började det ösregna när vi skulle gå tillbaka och stigen förvandlades till lervälling. Det var omöjligt att gå med flip-flops så vi sprang barfota tillbaka och hoppades att det inte fanns några döda djur eller vassa stenar i leran. Bussen blev alldeles lerig inifrån och därmed fick vi en förklaring till att alla bänkar i bussen var täckta med plast. Vår middag den kvällen bestod av räkor, ångat majsbröd och anti-malariapiller.

Dagen efter vattenfallet och berget satt vi 15 timmar på bussen mot norra Ghana på en mycket guppig väg. Många mådde illa och jag hade svårt att andas efter att ha klivit upp för berget och alla muskler värkte. Jag hittade ett apotek och köpte magmedicin för ca 1 euro, åt bananer till middag och sov medan alla andra firade Claires (den franska flickan som jag blev inlåst på rummet med i Accra) födelsedag. Den åttonde dagen körde vi upp till Paga alldeles på norra gränsen till Burkina Faso. I Paga besökte vi krokodiler och gick över till Burkina Faso, utan pass eller visum eftersom våra pass för tillfället är på ambassaden i Accra i väntan på förlängt visum. För tillfället har vi alltså varken ett pass eller ett visum som är i kraft. Hur som helst är vi i Afrika och saker och ting fungerar inte lika officiellt som i Finland. Vi spenderade alltså en timme i Burkina Faso och talade franska med människor. Invånarna bodde i lerhyddor och en kvinna berättade att hon var på väg till Ghana på operation, eftersom det är så mycket billigare i Ghana jämfört med Burkina Faso, vilket är konstigt eftersom levnadsstandarden allmänt sett är högre i Ghana. Jag åt igen en gång en mycket torr höna med ris och chauffören köpte 3 levande getter och lite jam. Vi satt många timmar på bussen, åter igen på en extremt gropig väg genom savann och skog. Avståndet var endast 100 km men det tog ungefär åtta timmar! Vi såg byar utan elektricitet och en massa skyltar av diverse välgörenhetsorganisationer så som World Vision. Jag tyckte synd om getterna i baggageutrymmet och var alldeles säker att de inte är levande när vi kommer fram till Damongo. Getterna var levande när vi kom fram men våra väskor luktade illa och var otroligt smutsiga.

I Burkina Faso hemma hos en lokal familj.

Vårtsvin i Mole nationalpark mitt i byn.

Damongo ligger nära Mole nationalpark, som var vårt nästsista ställe att besöka. Vi fick alltså äntligen åka på safari! När man besöker en djurpark i Europa finns det alltid stängsel runt djuren, men här har man en guide med ett gevär och så går man till fots och ser på elefanter som badar eller äter. Människor bodde i nationalparken och djuren var således vana med människor. Jag hade ingen aning om att man kan komma så nära dessa djur i naturen och att det dessutom är tryggt. Vi såg också en krokodil i en liten sjö tillsammans med den badande elefanten. Guiden berättade att krokodilen äter fisken som elefantens avföring lockar till sig. Från safarin åkte vi ännu till en plats med apor. På safarin såg vi babianer men dessa var svartvita apor som stal bananer från ens hand. Vi var inte i en djurpark utan i en skog utan stängsel där aporna bodde. De var otroligt söta och lekfulla. Enligt ghananesisk stil tog rundturen inte 10 dagar som planerat, utan endast 9 och vi såg inte Upper West Region. Jag tror inte att det finns mycket att se där och jag var riktigt nöjd att åka tillbaka till Kwamo. Det kändes som om man kommit ”hem” efter att nästan varje natt ha sovit på olika ställen. När vi kom till huset fick vi märka att det kommit 15 nya praktikanter medan vi var borta. Huset rymmer ca 20 personer och vi var nästan 30 på rundturen som ville tillbaka till den säng man hade haft innan man åkte iväg. Arrgh.

9 dagar på buss runt Ghana: Del 1

Bussen startade fyra på morgonen utanför vårt hus mot Western region till Beku på kusten och Nzulezu, som är en flytande by mitt i en sjö i djungeln. Man kommer inte åt byn med buss, utan man måste ta sig dit med små (läckande) båtar. Eftersom det bara fanns kanske sju båtar som rymde 8 personer måste vi vänta till följande morgon på grund av att många andra också ville se byn före oss. Vi övernattade i Beku och simmade i havet för första gången i Ghana! Stranden var faktiskt ganska städig i och med att det inte finns någon utvecklad turism. Vi åt kokosnötter och njöt av havsdoften. Det kändes helt otroligt bra att komma bort från Kumasi! Det är något med havet som lugnar ner mig och dessutom finns det inga myggor tack vare vinden. Första natten fick vi märka att hotell inte nödvändigtvis betyder att alla har en egen säng. Det var annars städigt och fint men vi hade bara 5 sängar för 11 personer. Det såg lika ut i alla rummen och dessutom sov ghananeserna i bussen. Vi steg upp klockan fem nästa morgon (efter att ha sovit bara 3 timmar två nätter i rad) och åkte till Nzulezu när solen gick upp. Jag märkte att jag började få feber igen. Vi träffade chefen för byn som inte talade engelska och vi fick höra att byborna ursprungligen kommit från Mali. Vi såg en massa skolelever och en skola men inga lärare. Det är väl lite konstigt att man satsat pengar på skoluniformer men inte på lärare. Det är svårt att komma åt byn och därför vill ingen lärare jobba där. Byborna tog sitt drickvatten ur sjön, utan att koka det. Jag märkte också att sjön användes som toalett. Byn hade haft elektricitet i endast tre veckor.

Vår buss hade fastnat i sanden och vi var beredda att stanna en natt till, men lyckligtvis drogs bussen på något sätt upp ur sanden och vi fortsatte vår resa mot Cape Coast, som är en stad vid kusten i Central region. Där fick jag äntligen sova en ordentlig natt men huvudvärken fortsatte trots allt och jag spenderade två dagar på bussen medan alla andra besökte bland annat slavslott och köpcentret i Accra. Jag fick ner en afrikansk spaghetti bolognes och köpte lite smycken och en traditionell mask. Vi hade det absolut sämsta övernattningsstället på en skola. Jag och en annan flicka, som också var sjuk blev inlåsta i vårt rum då nyckeln gick av. Jag fick nästan panik eftersom jag var sjuk och behövde en toalett. Vakten påstod att alla andra rum hade en reservnyckel utom rum 21, där vi sov. Jag hörde Matis upprörda röst på andra sidan men han fick inte lov att söndra dörren. Enda möjligheten var att kliva ner från balkongen för en stege (i feber!). Efter ett par timmar väcktes vi av en massa skolelever som sjöng Jesusmusik, trots att jag hade öronproppar,  och resan fortsatte mot Volta region, som visade sig vara mitt favoritställe under resan.

På vägen mot Akosombo, som egentligen ligger i Eastern region, besökte jag en massa mer eller mindre intressanta toaletter och busschauffören hamnade i problem med polisen efter att ha vägrat stanna för polisen. Han hade kört överhastighet och det visade sig att han inte heller hade sitt körkort. Chauffören fördes till polisstationen, som låg precis bredvid vårt hotell. Vi besökte ett enormt kraftverk och Volta sjön, som egentligen är en enorm damm, vilket påminde mig om min barndom då Mofa förde mig till små kraftverk när isen höll på att smälta. Detta kraftverk i Akosombo producerar 60 % av all elektricitet i Ghana. På kvällen ville alla simma i den otroligt fina sjön men det visade sig vara så gott som omöjligt. Orsaken var inte smutsigt vatten eller en stark ström, utan att alla möjliga vakter och hotellägare påstod att det äger all mark, att det är för djupt och att det finns någon sorts tabu att man inte får simma efter att solen gått ner –ja, det fanns alla möjliga otroliga förklaringar. Det hör helt enkelt inte till den lokala kulturen att simma. Ingen kan simma här. Man vet inte på vilket sätt man ska övertyga människorna om att man är simkunnig och att man inte behöver bottna. Människorna som bodde vid sjön var jättevänliga och hade ingenting emot vårt simmande. En av dem erbjöd att ta oss på hans båt, åtta åt gången, och han förde oss över till en ö utan elektricitet och rinnande vatten. Det var en fotbollsmatch på gång i solnedgången och denna stund kommer jag att minnas länge. Barnen verkar aldrig vara gnälliga fast de lever i fattiga förhållanden. De är alltid glada och de leker ute istället för att sitta inne framför datorn. Och de är så otroligt glada att se oss.

Epidemi i huset

För tillfället är 95 procent av oss som bor i LC-huset sjuka. Jag har tillsammans med min portugisiska kämppis, Joana, övertygat ghananeserna om att magsjuka smittar pga. dålig hygien i toaletten och via gemensamma bestick som endast sköljs med kallt vatten, inte via myggorna. Stephen och Robert (lokala) har insjuknat i malaria men de sköter sig själva med egen medicin och örter, eftersom de vet hur malaria känns och hur man sköter den. Dessutom har en kines och en italienare fått malaria, men det lär vara den mildaste sorten och man borde bli bra på några dagar genom att äta medicin. Själv fick jag besöka sjukhuset på måndag kväll, eftersom jag hade alla de symptom som är typiska för malaria. Sjukhuset såg inte alls ut som ett sjukhus och när man kom dit skulle man till en lucka och anmäla vem man är. Sedan skulle man till en annan lucka och betala en sorts grundavgift. Efter det satt jag mig ner vid ett bord i hallen tillsammans med tre sjuksköterskor som hade väldigt roligt tillsammans. De mätte mitt blodtryck och febern och kollade vikten. Jag hade 38,1 grader feber, gått ner 5 kilo och mitt blodtryck var väldigt lågt. Jag skickades in i ett rum där en läkare (eller åtminstone hade han vit rock) tog blodprov från min tumme. Jag skulle betala till en lucka för blodprovet. Människor undrade varför jag inte pratar twi om jag varit 3 veckor i Ghana. Vi väntade i en halv timme på resultaten och när de äntligen kom skakade sjukskötaren på huvudet utan att säga någonting. Efter det fick jag då äntligen se läkaren i en annan hall och hon frågade vilka symptom jag haft. Där fick man sitta och berätta om sin diarré så att alla andra i hallen hörde. Hon vägrade ge någon diagnos. Hon skrev ut recept på fyra olika mediciner, men sade inte vad det var för mediciner. Jag antar att de inte läser psykologi här. Jag fick paracetamol, någon magmedicin som får mig att somna, och två stora piller tillverkade i Indien för alla sorts infektioner. Dessutom fick jag medicin för malaria, men läkaren hade missförstått och trodde att jag inte åt anti-malaria piller. Jag fick absolut inte ta två olika malariapiller på en gång. Tur att jag gick tillbaka och frågade om jag faktiskt ska äta malariamedicin. Pillren säljs enskilt och man får exakt så många som läkaren ordinerar. Hela besöket inklusive medicinerna kostade tillsammans 19 cedi dvs. ungefär 8€. Det är ovant för en finne att det inte skilt finns hälsovårdscentraler. En flunssapatient sitter i samma byggnad med bäddpatienterna och bredvid operationssalarna. Det är inte heller vita golv, väggar och tak. Byggnaden såg faktiskt ganska lika ut som vårt AIESEC-hus.   

Efter att legat i sängen i tre dagar börjar det äntligen kännas som om jag skulle bli bättre. Jag orkade till och med tvätta byk i morse. Förstås började det regna precis när jag blev färdig så det kommer inte att torka på en tid. Ingenting torkar inomhus pga. fuktigheten så vi får se om jag får med några rena kläder på vår rundtur som börjar tidigt på måndag morgon! Det är meningen att vi ska besöka alla 10 regioner på 10 dagar. Jag hoppas verkligen att ingen blir sjuk då. Vi försöker också åka över till Togo, men vi vet inte om det är möjligt eftersom de flesta här har ett single entry visum. Vi kommer alltså nog in till Togo men inte tillbaka till Ghana. Dessutom är mitt pass i Accra, eftersom jag ansökt om förlängt visum. På fredagen är det meningen att vi ska hålla vårt seminarium och det ser faktiskt ganska bra ut! Jag håller på att göra en presentation om hållbar turism och vad man ska tänka på när man gör turismen till business. Vi är flera som studerar turism, geografi eller ekonomi, så det tog bara en dag att få ihop en 45 minuters heltäckande presentation om turism och utveckling i Ghana. Dessutom verkar det som om vi har åtminstone två experter som lovat tala på seminariet. Ena är från ett lokalt turismföretag, den andra från kulturcentret där vi håller seminariet. Jag är faktiskt glad över hur effektivt vårt team arbetar, efter att man lite lärt sig hur saker och ting sköts i Ghana. Det går inte längre energi åt till att hitta rätt kontaktuppgifter till skolor och företag, söka mat åt sig eller att hitta till ställen i stan. 

Lake Bosomtwe

Efter att mangon jag köpt två gånger gått illa innan jag hunnit äta upp den, har jag lärt mig att man inte skall köpa någonting till sitt förråd. Här äter man genast upp det man köper, vare sig det gäller frukter eller lunch. Vårt kylskåp är säkert 20 år gammalt och har antagligen aldrig blivit städat, i alla fall luktar det så. Det håller inte riktigt kallt heller och nedersta hyllan är full med både döda och levande insekter. Dessutom är det säkert någon annan som äter upp min mat om jag inte äter upp den direkt. Det som också är lite ovant är att man ska säga i cedi eller pesewas (100 pesewas=1 cedi=0,43€) hur mycket mat man vill ha. Försäljaren förstår inte om man säger att man vill ha två slevar ris och lite sås. Man ska alltså beställa t.ex. lunch på följande sätt: nudlar för 60 pesewas, höna i tomatsås för 50 pesewas, bönor för 20 pesewas och en halv avokado. Man får alltså lunch för 1,50 cedi. Stephen påstod att det här i södra Ghana är dyrare än i norra, eftersom det är mer utvecklat. De två största städerna Accra och Kumasi ligger i södra delen av landet.  

Vi har fått nya kartor på Ghana och Kumasi upp på väggarna i vårt LC-house (local committee of AIESEC). Bland annat blev jag och titta på kartan över hur språken delar sig i landet. Jag räknade att det talas cirka 70 språk i Ghana. I Accra talar man tydligen ga som många av ghananeserna i huset talar. Stephen är en av dem och han talar dessutom ett annat lokalt språk och förstås twi eller akan, som det också kallas. 

På fredag eftermiddag bestämde ett gäng européer att vi skulle åka på utflykt till Lake Bosomtwe, som ligger ganska nära Kumasi. Ursprungligen var det meningen att bara vårt Afritour-team skulle åka dit för att veta vad vi talar om på seminariet på fredagen, men på något sätt blev det inte riktigt så. Det tar från a till ö att komma iväg från huset. Först väntar man på sin kompis man tänkte fara ut med. När hon eller han är färdig att fara iväg kommer någon på att man kanske borde berätta åt andra också vart man är på väg, vilket resulterar i att mera människor vill med. Sedan funderar man av och an vem som kommer med och i det här fallet om utflykten skall vara för alla eller bara Afritour. Eftersom det är så svårt att komma iväg någonstans med en så stor grupp, börjar man märka att det uppstått vissa grupper. Det är väl ganska naturligt att kineserna bildar en, eftersom det finns så många av dem, och européerna en annan fastän man medvetet försöker undvika detta i början. Det är nu bara så att det är enklast att vara med likasinnade människor för vem man inte behöver förklara sin kultur, speciellt då man har lite hemlängtan. Det är första gången i mitt liv som jag känner den europeiska identiteten i mig. När man bor i Ghana känns det som om man hade allt gemensamt med den portugisiska eller franska kompisen. Man märker samma sak när man träffar en annan vit människa på campus eller på stan. Det känns helt naturligt att hälsa på varandra fast man egentligen inte känner varandra. Vid Bosomtwe sjön träffade vi ett par amerikaner och vi pratade med dem en god stund.

Vi har märkt att det finns en massa amerikanska ungdomar här. Vi diskuterade med Guy, den ena britten i vårt team, hur skenheligt det är att amerikanska missionärer kommer och share their faith till Ghana. Ghana är det mest religiösa kristna landet jag någonsin besökt, så det behövs knappast några fler missionärer här. I mina ögon är de ungdomar som har fått en gratis flygbiljett till Afrika och på det här sättet kan amerikanerna kämpa mot att islam sprids i Afrika. I mina ögon pressar de sin tro på människor med ”fel” tro. Som jag redan tidigare nämnt, är ghananeserna det vänligaste och gladaste folket jag någonsin sett. De delar med sig av allt de äger åt sina närmaste och hjälper både rika och fattiga människor som ser borttappade ut, oberoende av ras eller nationalitet. De följer Bibelns lära tusen gånger bättre än dessa amerikanska missionärer.    

För att återgå till vår utflykt till Bosomtwe sjön, ska jag berätta att jag för första gången fick simma i naturlig omgivning i Afrika! Vattnet var säkert 35 grader och verkade riktigt rent. Jag har märkt att det inte är en myt att afrikaner inte kan simma. Vi hade en stor publik som tyckte att vi var exceptionellt bra simmare när vi orkade simma så långt ut. Stephen påstod att de faktiskt är oroliga att man ska drunkna. Jag har faktiskt inte sett en enda svart man simma här. De plaskar i grunt vatten med sina barn och nöjer sig med det. Efter att vi hade simmat försökte vi hitta en bar eller en restaurang som skulle visa EM-matchen mellan Tyskland och Grekland. En man guidade oss på en mycket lerig stig till ett hotell, där man fick se både matchen och beställa öl och mat. Solen höll på att gå ner och jag kunde knappt se vägen. Mina sandaler fastnade i leran och vi kom knappt framåt. Varje steg jag tog, blev sandalen fast i leran och förstås fick jag ett skrattanfall som jag tydligen ärvt av mamma och mommo. När vi äntligen kom fram var vi helt leriga och såg inte alls ut som vi nyss hade simmat. Hotellet verkade fint, men ingen ordentlig väg ledde dit. Vi beställde taxi hem och i mörkret såg det ut som största delen av vägen skulle ha rasat ner i diket. Infrastrukturen är faktiskt en viktig del av turismens utveckling. Givetvis var vi också sju personer i en vanlig personbil hela vägen tillbaka till Kwamo (ca 1 timme), eftersom det skulle vara onödigt att beställa två bilar om vi en gång ryms i en.     

Tredje arbetsveckan är igång

Nu har vi fått en massa nya människor till vårt hus från bl.a. Frankrike, Elfenbenskusten, England och Kina. Mittiallt är vi 8 flickor, efter att ha varit på tumanhand med Jasmine i två veckor. Jag tror dessutom att det är fler flickor på väg, vilket betyder att badrummet kommer att vara upptaget hela tiden. Om man ska i duschen på morgonen får man stiga upp innan alla andra vaknar. Att stiga upp tidigt är inte ett problem här, eftersom tupparna vaknar där 6-tiden och de är väldigt högljudda! Afrikanerna i huset verkar ta vara på den svala stunden på dagen. Jag förstår det bra, eftersom det faktiskt är mycket trevligare då det är ljust. När solen går ner på kvällen halv sjutiden, finns det inte mycket att göra. Lamporna är dåliga och speciellt under regnperioden har vi strömavbrott nästan varje kväll. På måndagen fick jag uppleva ett riktigt åskväder med ett ordentligt tropiskt regn. Det ösregnade faktiskt hela eftermiddagen och kvällen. För en finne känns det lite konstigt när alla blir så ivriga av regnet. Alla afrikaner satt på sig sina fotisskor och vi hade en ordentlig fotismatch i ösregnet här på vår bakgård. Flickorna valde att se på och ta bilder på pojkarna som halkade omkull i leran. Efter matchen passade alla på att tvätta sig i regnet.

Som alltid när man åker utomlands för en längre tid, kommer hemlängtan i något skede. Eftersom vi är så många i huset verkar det som om vi använde för mycket vatten. Varje kväll tar vattnet slut och alla får inte tvätta sig. Dessutom är det stopp i flickornas toalett för att någon har kastat vessapapper dit. Här ska man kasta pappret i roskisen bredvid. Och det är ju förstås nu som alla blir sjuka och känner att magen inte riktigt fungerar normalt. Efter lunchen på tisdagen klockan 12 åt jag ingenting på hela dagen. På natten kunde man höra någon kasta upp i badrummet. Det är dessa stunder som man börjar sakna rågbröd och gravlaxen och förstås mjölken. Det skulle också ibland vara skönt att en stund få sitta för sig själv och inte behöva prata med någon och verka pigg och glad.

I vårt team i Afritour är vi nu 6 personer. Storbritannien, Frankrike, Kina och Finland är representerat. Vi bestämde att börja varje morgon med ett möte där vi delar upp uppgifterna mellan oss. Vår projektledare, Cosmas, tycker att vi är otroligt organiserade och skrattar när vi säger att vi vill vara effektiva istället för att alla skulle göra samma sak. För tillfället är sponsoreringen ett problem i vårt projekt. Vi har ett turismföretag som har lovat sponsorera och hjälpa till med att organisera seminariet och rundturen till turistattraktionerna. Vi hoppas att ett transportföretag skulle ge oss en buss för rundturen och dessutom att vi kunde få en bra deal till stånd med ett konferenscenter, som kunde ta hand om lunchen under seminariet och ge oss ett utrymme med både projektor, mikrofon och högtalare. Vi håller på att göra upp vår slutliga budget och förslaget till företagen. Det svåraste för oss har faktiskt varit att överhuvudtaget få kontakt med dessa företag. Telefonnumren är alltid fel, så vi har besökt varenda ett företag, vilket är tidskrävande pga. trafiken i stan. När man väl kommer till ett företag är managern aldrig på plats. Om man lyckats få rätt telefonnummer är det nästan omöjligt att förstå vad personen i andra ändan säger. Det känns lite hopplöst. Men positivt är ändå, att vi har fem skolor engagerade som ivrigt väntar på slutet av denna månad då vi har vårt program.

Bilden är tagen vid Tech junction, där vi tar tro-tron hem till Kwamo.

Idag har jag lämnat in ansökan för ett förlängt visum. Det visum jag nu har är i kraft bara till slutet av juni. Det borde inte vara ett problem, eftersom man bara kan få 30 dagar åt gången från Ghanas ambassad i Köpenhamn, som är det närmaste konsulatet för finnar. De flesta i huset är tvungna att ansöka om mera tid. Man ska fylla i en blankett som ser väldigt gammaldags ut. Jag frågade en lokal vad jag ska sätta som mitt civilstånd. I Ghana är man antingen singel eller gift. Kändes lite konstigt att skriva single på blanketten, men det finns inte något som vi kallar sambo i Finland.

Fast jag nu känner mig lite trött och sur på allting, vet jag att man allt mer anpassar sig till den nya kulturen. Efter denna fas av hemlängtan kommer tiden att vara ännu mer givande och varje dag förstår jag ghananesernas engelska bättre, fastän de blandar in twi. Jag har köpt en bok som heter Twi for beginners och alltid när jag har tråkigt ska jag försöka läsa den. 

Skol- och företagsbesök och lite animism däremellan

Denna vecka har vi besökt totalt fem gymnasier i Kumasi och lite utanför. Dessutom har vi bekantat oss med två turistattraktioner i området och besökt ett turismföretag. På det första stället i Bonwire vävdes traditionellt tyg och vi fick både se och prova hur afrikanska tyg görs. Det var inte helt lika som att väva mattor hos mommo i Borgå (se bilden nedan). Jag köpte ett armband med mitt namn i Ghanas färger, eller egentligen blev jag tvingad att köpa det eftersom försäljaren hade gjort armbandet medan jag var inne och vävde. Sådär annars är försäljarna här inte alls påträngande, tvärtom får man hojta och till och med dra i ärmen om man vill köpa nånting. Man stöter inte heller på tiggare eller barn som springer efter en för pengar, godis eller pennor (vilket barnen i Marocko gjorde när jag var där i höstas på fältkurs). Även om man ser fattiga människor här, verkar tiggandet inte höra till den ghanesiska kulturen.

Jag blir allt mer irriterad på att jag inte förstår det lokala språket twi. Jag kan endast svara eje (=bra/ok) när någon frågar hur jag mår och midasi (=tack). Twi är det dominerande språket i Ghana, men alla går i skola på engelska. Förutom twi finns det en massa lokala språk, som t.ex. ashanti och dagari. Dessa talar man endast med sina släktingar och vänner från samma by. Det är också intressant hur frågan ”varifrån är du hemma” kan ha en helt annan betydelse här. Om någon frågar mig varifrån jag är, svarar jag Borgå eftersom jag har bott största delen av mitt liv där och har gått i skola där. Här är man hemma från den by eller stad som mamman eller pappan är född i. Till exempel i den etniska gruppen ashanti (Kumasi ligger i Ashanti regionen) härstammar alla från den by där modern är född, men däremot härstammar alla dagarianer (en etnisk grupp i norra Ghana) från det stället där fadern är född. När en ghanes alltså säger att han är hemma från en by betyder det nödvändigtvis inte alls att han ens har besökt denna by. Många säger att de besökt sin hemtrakt först i tonåren. Ghaneserna svarar alltid varifrån de härstammar. Iinte var de har bott största delen av sitt liv.

Största delen av befolkningen här är kristen, men det finns också en del muslimer. På onsdagen gjorde vi en liten utflykt med vårt Afritour-team på 4 personer till någonting som de kallade en turistattraktion. Vi gick efter en äldre kvinna som kallade sig för någon slags häxa. Hon förde oss genom regnskogen, kakaoträd och ananasodlingar till ett ställe dit människor kom och bekänna sina synder. Detta har ingenting att göra med biktstolar eller Gud. Det handlade om en slags animism som är mycket äldre än kristendomen eller islam. Jag måste erkänna att jag var ganska rädd på vägen, eftersom jag inte hade någon aning om vart vi skulle hamna. På vägen såg vi döda skorpioner och jag var hela tiden rädd att en orm skulle falla ner på mig uppifrån lianerna. När vi kom fram skulle vi ta av oss sandalerna och sätta oss på en bänk och vänta. Det fanns en massa tabun, till exempel fick man inte sitta med benen i kors eller se bakåt på vägen till den här heliga platsen. Den så kallade prästen här lär ska vara mycket känd i hela Ghana och på en dag hade ca 1000 människor besökt honom. Ritualen, som gjordes för män som hade gjort någonting illa, var ganska brutal. Dessa män hämtade med sig var sin levande tupp eller höna som prästen sedan slaktade på en sten i en pöl, där alla stod (vattnet såg mycket obehagligt ut). Om inälvorna var vita blev mannen förlåten, men om de var svarta betydde det att han inte berättat hela sanningen. Efter det kastade prästen sprit på samma sten samtidigt som han bad för mannen. Mittiallt började hela folkmassan skrika någonting dovt på sitt språk, som jag inte har någon aning vad det betydde. Till slut talade prästen till ett ägg, som han kastade på stenen. Jag fick höra att någon lurat pengar av honom tidigare på veckan och nu ville prästen förbanna den här personen. Efter denna ritual måste tjuven komma till samma ställe och gå igenom samma ritual som jag beskrev ovan för att bli av med förbannelsen.

Vi har också haft tjuvar i huset. Stephen som är ansvarig för oss utlänningar, hotade oss med svart magi om ingen erkänner och han påstod att denna traditionella ritual aldrig har fel. Han sade till och med att den skyldiga som inte erkänner kommer att dö. Det verkar som om de flesta gått över till de så kallade moderna religionerna, men att den traditionella animismen finns kvar och är idag kombinerad med dagens religion. Religionen är mycket viktig för ghaneserna. De klär sig i fina kläder och hattar varje söndag då de går till kyrkan. Ibland tror jag på morgonen att jag är på skribaläger, då Jesus-musiken ekar i hela huset!

Här en kväll hade vi också en intressant diskussion om politik. Korruptionen är ett stort problem i hela Västafrika och när man frågar ghanesiska universitetsstuderanden om politiken i landet, får man ett suck till svar. Det finns en massa etniska partier som alltid får samma antal röster i val, eftersom deras folk röstar på dem. Röstarna bryr sig inte egentligen vad partiet vill få till stånd, utan huvudsaken är att partiet består av människor från samma etniska grupp som de. Lite som SFP alltså. Dessa partier klarar sig aldrig, eftersom det alltid är samma människor som röstar på dem. I praktiken finns det två stora partier som turvis är störst. Jag frågade också ett par studeranden som brukar hänga här i vårt hus vad det tycker om demokrati. De vill inte ha demokrati. De vill ha en stark ledare och ett slags kommunistiskt system. De ser upp till Kuba och önskar någonting liknande. Också Gaddafi var en bra ledare enligt dem. Det är intressant hur annorlunda bild den europeiska median gett. Jag är inte så värst överraskad att många önskar sig ett kommunistiskt system, eftersom man här delar allting med alla i huset. Det är inte acceptabelt att bara köpa mat åt sig själv utan att bjuda åt andra i huset. Också om man lämnat ett kexpaket på sin säng ska man inte vänta sig att det finns många kex kvar när man kommer tillbaka. På ett vis gillar jag nog tanken av att dela allting. Jag är riktigt förvånad hur mina tankar blir allt mer mot vänster här... Jag måste nog diskutera med andra än universitetsstuderanden om vad de tycker om demokrati. I Finland kan man ju se en klar skillnad i de politiska åsikterna hos den yngre och den äldre generationen. Dessutom skiljer sig åsikterna också beroende på om man bor på landsbygden eller i storstan.

Det som överraskade mig var att det fortfarande finns kungar för olika regioner i Ghana. Jag trodde att det är presidenten som styr landet men nu har jag fått veta att presidenten inte ens åker igenom en region utan respektive kungens tillstånd. Dessa kungar har alltså fortfarande mycket makt. Och pengar. Kungarna äger mycket land och företag som fungerar på hans mark, betalar stora summor åt kungen.

På lördagen ska vi presentera Finland. Jag vet inte ens var jag ska börja. Ghaneserna i huset önskar att vi lagade finsk mat, men hur gör man det utan mjölk, malet kött, råg eller ugn? Också mjöl verkar vara dyrt här. Jag vet inte heller hur jag ska förklara att staten betalar studiestöd åt oss varje månad så att vi kan studera på universitet och bo i Majstrandens fina ettor och tvåor, som är varma fastän det är -20 grader ute. Ghaneserna undrar nämligen hur vi kan studera på vintern om det är så kallt. Jag antar att det bästa sättet är att visa bilder och videoklipp, som berättar mer än tusen ord.

Nu har det gått en dryg vecka sen jag kom hit. Som jag visste redan på förhand, blir det lättare efter den första veckan då allting är nytt. Och jag menar ALLTING är nytt och annorlunda för mig! Man diskar och tvättar byk på ett helt annat sätt än hemma och då man köper någon mat åt sig förväntar sig alla att man delar med sig. Vi köpte till exempel tepåsar i början på veckan, som nu är spårlöst försvunna.

Nu är vi i början på den andra arbetsveckan och jag blir allt mer irriterad på att vi hela tiden väntar på någonting. Jag jobbar i ett projekt som kallas för Afritour och meningen är att vi ska kontakta fem skolor för att få 10 studeranden från varje att delta i vårt projekt dvs. allt som allt 50 studeranden. Dessutom försöker vi kontakta företag om sponsorering i form av drycker och mat till seminariet, som vi ordnar i slutet av juni, eller i form av experter som kan berätta om turistattraktionerna i Ghana och businessmöjligheterna i dessa.  Största problemet i Ghana verkar vara arbetslöshet, som de på alla sätt försöker motarbeta. Turism är alltså en möjlighet. Tillsvidare talar vi endast om turism inom Ghana och för ghaneser, eventuellt för människor från grannländerna. En västerländsk turist skulle inte klara sig här. Vet inte ens hur jag ska förklara det, men om man är van att gå till en supermarket och köpa allt man behöver för den dagen på under en halv timme, tar det här halva dagen innan man hittar allt man behöver. Jag sökte till exempel efter schampo i fyra dagar. Staden Kumasi består till en stor del av gatuförsäljare som sitter under sitt parasoll och säljer en produkt. Man måste alltså fråga sig fram vem som säljer till exempel schampo. Här finns fina turistattraktioner men dessa borde utvecklas och man borde göra reklam för dem så att människor skulle veta om att de finns. Jag tyckte det var överraskande att höra att ghaneser inte reser, utan föredrar att stanna på ett ställe. För ett år sedan skrev jag i min kand om hur rörligt folk västafrikanerna är. Suck. Det här bevisar väl att Ghana är mest utvecklat av de västafrikanska länderna (även om man inte skulle tro det när man är här) och att de bäst lyckats skapa en national identitet, fastän landet består av flera etniska grupper.  Förutom seminariet är det meningen att vi åker till en turistattraktion tillsammans med studerandena för att sedan göra upp en plan hur denna kunde utvecklas, så att den lokala befolkningen drar nytta av det. Jag jobbar tillsammans med Wang, som studerar i Singapore och är hemma från nordöstra Kina. I förrgår anlände också Guy från London (studerar i Edinburgh) så vi har åtminstone en som kan kolla vår engelska, när vi skriver någonting viktigt.  

Det är rent ut sagt en ganska stor kulturchock att anlända till ett sådant här ställe. När vi kom klockan fem på morgonnatten var det strömavbrott och mörkt i hela Kwamo (byn där vi bror, strax utanför Kumasi). AIESEC här har ett eget hus och vi lever här som en familj med alla praktikanter och annat folk som behöver ett ställe att övernatta på. För tillfället är vi ungefär 15. En stor grupp studeranden från Elfenbenskusten stack igår, så Mati och jag fick ett helt rum för oss själva (betyder att det är lite svalare). Annars har jag sovit i ett rum med Jasmine från Kina, men som studerar i New York och Marie från Elfenbenskusten.  

Igår firade vi min födelsedag. Också det var annorlunda. Stephen (en person som hjälper oss utlänningar med allting) sökte en get från centrum och så lagade grannen K.O.D. soppa på en del och resten grillades på gården. Soppan var förrätt och den sattes mitt på golvet och så stod vi alla runt den. Alla skulle i tur och ordning önska mig någonting. De flesta afrikaner önskade att jag skulle gifta mig snart och få minst 10 barn. Jag är ganska gammal för att vara ogift här och de tycker att det är konstigt att jag inte bor med mina föräldrar när jag ännu studerar och när jag inte är gift. 

Som avslutning vill jag ännu berätta om våra gemensamma måltider. När det görs mat för alla, till exempel ris eller jam med olika såser, sätts maten i ett fat (likadant som vi tvättar oss med på sommarstugan) och mitt i rummet. Efter det sätter sig alla som ryms runtom och börjar äta med sin högra hand. Vi är bara 3 flickor i huset, så vi får ibland ett skilt fat med skedar.

Det som var en positiv överraskning var att här är rinnande vatten och vattentoaletter. Det finns till och med dusch, dock inget varmvatten. Vattnet kommer med jättedåligt tryck och det tar en hel evighet att tvätta håret, men det sku’ kunna vara värre! Två amerikanska flickor sov här ett par nätter, när de kom på besök till Kumasi. De bor i en by 5 timmar härifrån, utan vatten eller vessa, mitt i ingenting och lär byborna engelska.