Det visar
sig att AIESEC KNUST (Kumasi), dit våra projekt hör, accepterar alla praktikanter
som vill komma hit. Vi har dubbelt mera människor än vad det ryms i huset och
de lokala AIESECarna var tvungna att boka några rum på ett hostell på campus.
Det kommer varje vecka nya kineser hit och vi undrar hur det är möjligt att man
inte på förhand har räknat sängarna och tagit praktikanter på basis av antalet
sängar. Jag upplever att grundproblemet är kommunikationen mellan alla
instanser och människor i detta land, vilket jag också upplevde i Marocko. Det
är som att leka trasiga telefonen dagarna i ända, då man försöker få någonting
gjort. På tisdagen fick jag och Mati tillbaka våra pass, efter att de varit på Immigration service i Accra i nästan en
månad för att vi ska få ett förlängt visum. Jag var överlycklig att få tillbaka
mitt pass ända tills jag öppnade passet och såg vad det stod inuti. ”Visa
extension valid until 2 August 2012”. Vårt flyg hem är den andra september,
vilket betyder att vi alltså varit två veckor i Ghana utan pass eller ett visum
som är i kraft och nu har vi endast ett visum för två veckor till. Det tar
minst 3 veckor att få den nya stämpeln med förlängt visum och jag är orolig att
jag inte får tillbaka mitt pass i tid när jag åker hem, om jag skickar mitt
pass tillbaka till Accra igen. Wang, min arbetskompis från Singapore, åkte hem
två veckor sedan och fick inte sitt pass tillbaka i tid, utan var tvungen
att betala 300 dollar för att byta flyg. Samma kväll som vi fick tillbaka våra
pass blev det också stopp i alla tre toaletter i huset, duschen i flickornas
badrum gick sönder, lampan i det andra badrummet gick sönder och det tredje
badrummet luktade illa och var fullt med kackerlackor. Ibland blir det lite för
mycket för en dag så vi gick upp till baren på kvällen för att lugna ner oss
och vi sov endast ett par timmar före alla började jobba igen följande dag.
Det är tur
att inte alla dagar är som tisdagen och vi har faktiskt skoj med alla som bor
här. Man lär känna människor så snabbt när man bor så nära varandra. Utan dessa
människor skulle det nog vara tungt att bo här. Det är till exempel inte så
illa när man kommer hem sent på kvällen och Joan från Barcelona bestämt sig för
att göra spansk tortilla, eller när Barbara från Italien meddelar att hon
kommer att göra spaghetti åt alla på torsdag kväll. Det som jag saknar mest här
är mjölk, den västerländska maten och fungerande toaletter. Jag försöker att
tänka på köttbullar och potatismos så lite som möjligt och lär mig att äta allt
mer kryddad mat varje dag. Min mage reagerar inte på eldig mat längre, vilket
är en stor lättnad!
I veckan
bestämde jag mig en morgon att åka till Central
market och köpa afrikanskt tyg. Min plan var att använda tyget som lakan
här och använda det som bordduk hemma i Finland. För ca 6 meter kvalitetstyg
betalade jag ca 4-5€. Hittills har jag sovit i en silkessovsäck och använt en
schal som dynvar. Till Central market åker jag ogärna, eftersom det är alldeles
för mycket människor där och diverse produkter på trånga gator. Central market
är det enda stället i Kumasi eller Ghana överhuvudtaget, där jag känner att jag
måste hålla i mina pengar. Trafiken är ett enda kaos, män drar en i armen och
som vit får man alldeles för mycket uppmärksamhet. Man vill bara snabbt ut till
lugna Kwamo. Jag fick köpt mitt tyg och var nöjd över att jag antagligen inte behöver
åka till Central market igen på en tid.
På fredagen
tog ett gäng på 15 personer från huset en tro-tro till Accra för att spendera
ett roligt veckoslut och säga hejdå till Guy, som åkte tillbaka till London på
söndag kväll. Jag minns hur jag åkte en VIP buss med luftkonditionering och
breda bänkar från flygfältet i Accra till Kumasi i början av juni och jämfört
med den resan kändes denna resa betydligt mer afrikansk. Knäna tog i bänken
framför, inget nackstöd och man satt väldigt tätt i den heta tro-tron med 20
andra personer i 5-6 timmar på en väg som inte alltid är jämn precis. Vi var
framme i Accra ungefär vid midnatt och vi hade tagit reda på några
hostell/hotell på förhand. Det dumma är att det inte finns telefonnummer på hotellens
hemsidor. Det är alltså omöjligt att boka ett rum på förhand. Efter att ha
stridit om priset för en tro-tro till Nungua, som är ungefär lika långt utanför
centrum som Kwamo är från Kumasi, fick vi veta att båda hotellen i Nungua är
nästan fullbokade. På ena hotellet fanns det två dubbelrum och på de andra
likaså. Vi sov alltså fyra personer i en dubbelsäng, men sängarna var bekväma
och breda så det gick helt bra. Här lär man sig verkligen att dela på sängen
och man får vara glad att överhuvudtaget få sova i en! Dessutom hade vi riktigt
mysigt i vårt rum med Barbara, som är en mycket smal och liten balettdansös och
Henry, vår australiensare som inte heller är stor och sover lugnt utan att
snarka. Hotellet var det bästa jag upplevt i detta land såhär långt. Rummet hade
luftkonditionering, fläkt, lakan, täcke, dynor och till och med TV! Duschen
hade inget tryck men det gick bra att tvätta sig med ämbar och fat, precis som
på sommarstugan.
På lördagen
sov vi länge och jag bestämde mig för att besöka det västerländska shopping
centret, fullt med vita människor och rika ghananesiska familjer. Jag behövde
hårbalsam för skandinaviskt hår och någonting annat än tvål att tvätta ansiktet
med, helst för fet hy. Accra Mall är det enda stället i Ghana där jag kan hitta
dessa produkter. Därifrån tog vi taxi till Coco beach för att simma i de stora
vågorna. I Accra finns det inga allmänna stränder och till min förvåning är man
alltid tvungen att betala någonting för att överhuvudtaget sitta på stranden
vid Atlanten. Den största skillnaden mellan Accra och Kumasi är att människorna
i Accra är mer vana att se västerlänningar och de försöker oftast ta mer betalt
av oss. De försöker ta betalt av varenda liten matta eller stol man sitter på
och taxin begär alldeles huvudlösa summor av en. Tur att man hunnit bekanta sig
med priserna under dessa sju veckor så att man vet vad saker och ting
egentligen kostar och kan pruta. I Kumasi upplever jag att människorna är
ärligare och försöker inte på alla sätt ta betalt av en. I Accra ser man också
bättre skillnaden mellan de rika och fattiga. Jag märkte i shopping centret att
medelklassen fattas nästan helt och hållet. Jag kände mig inte riktigt hemma
bland dessa rika människor, men inte gör jag det heller i Kwamo där mammorna
lagar mat i plåtgrytor på öppen eld. Jag är så glad att jag upplever detta
äventyr tillsammans med alla andra praktikanter i LC-huset i Kwamo! På kvällen
satt vi oss i en bar i Nungua för att fira Guys sista kväll med öl och Azonto-dans. Det var en super kväll tills vi märkte att en holländsk
flicka från vårt gäng blivit rånad. Efteråt läste vi i en guidebok att Nungua är
det enda stället där det inte är riktigt tryggt att röra sig på natten om man
är ensam eller på tumanhand. När vi berättade vad som hade hänt för andra
människor i baren, ryckte de på axlarna och sade att sånt händer. I Kumasi när
folk har tappat sin plånbok eller telefon, kommer det genast en massa människor
och hjälper en och de gör verkligen sitt bästa för att man ska få tillbaka det
man tappat.
Det var meningen att vi på söndagen skulle åka
till en fin botanisk trädgård lite norr om Accra för en söndagspromenad, men
som vi säger här: Ghana happened. Jag,
Mati och Guy tog tro-tron till restaurangen där vi ätit kvällen innan, eftersom
jag hade glömt allt jag köpte på Accra Mall under min stol på restaurangen. En
av servitriserna hade snällt tagit plastpåsen åt sidan och jag fick allting
tillbaka. Vi ringde resten av gruppen och vi skulle träffas på Tema station. Vi
tog en till tro-tro till Tema, men efter att ha frågat runt av alla tänkbara personer
var Tema station är, insåg vi att våra vänner befinner sig på Tema station i
centrum av Accra. Det finns alltså tre stationer i Tema, som är en liten stad
strax öster om Accra och Tema station i Accra centrum. Vi som yrade runt i Tema
bestämde oss att ta tro-tron till stranden och vi hängde där hela
eftermiddagen, vilket inte var ett dåligt alternativ. Kvällen kändes väldigt
ledsam, då vi kramade farväl till Guy och alla utom jag och Mati åkte tillbaka
till Kumasi. Vi måste stanna en natt till för att reda ut problemet med våra
visum. På måndag morgon hittade vi efter många om och men till Immigration Service, där vi alltså
skulle reda ut varför vi inte hade fått förlängt visum fram till september. Det
var som att tala till en vägg när vi försökte prata med en av ämbetsmännen. Vad jag än sade eller frågade fick jag
till svar att det jag skickat in tidigare är gammalt nu och att jag måste fylla
i en ny blankett, bifoga två passfoton och ett brev från min organisation. Vi
fick alltså inte se de blanketter som vi fyllt i en månad sedan och naturligtvis
skulle vi betala igen åt dessa korrupterade män. Det kändes aningen tomt
att komma ut med en exakt likadan blankett, som man fyllt i en månad sedan och
sitt pass med ett visum för bara en dryg vecka till. Vi tog alltså bussen tillbaka
till Kumasi och svarade ”Ghana happened”,
när människor frågade hur det hade gått.
No comments:
Post a Comment