9 dagar på buss runt Ghana: Del 1

Bussen startade fyra på morgonen utanför vårt hus mot Western region till Beku på kusten och Nzulezu, som är en flytande by mitt i en sjö i djungeln. Man kommer inte åt byn med buss, utan man måste ta sig dit med små (läckande) båtar. Eftersom det bara fanns kanske sju båtar som rymde 8 personer måste vi vänta till följande morgon på grund av att många andra också ville se byn före oss. Vi övernattade i Beku och simmade i havet för första gången i Ghana! Stranden var faktiskt ganska städig i och med att det inte finns någon utvecklad turism. Vi åt kokosnötter och njöt av havsdoften. Det kändes helt otroligt bra att komma bort från Kumasi! Det är något med havet som lugnar ner mig och dessutom finns det inga myggor tack vare vinden. Första natten fick vi märka att hotell inte nödvändigtvis betyder att alla har en egen säng. Det var annars städigt och fint men vi hade bara 5 sängar för 11 personer. Det såg lika ut i alla rummen och dessutom sov ghananeserna i bussen. Vi steg upp klockan fem nästa morgon (efter att ha sovit bara 3 timmar två nätter i rad) och åkte till Nzulezu när solen gick upp. Jag märkte att jag började få feber igen. Vi träffade chefen för byn som inte talade engelska och vi fick höra att byborna ursprungligen kommit från Mali. Vi såg en massa skolelever och en skola men inga lärare. Det är väl lite konstigt att man satsat pengar på skoluniformer men inte på lärare. Det är svårt att komma åt byn och därför vill ingen lärare jobba där. Byborna tog sitt drickvatten ur sjön, utan att koka det. Jag märkte också att sjön användes som toalett. Byn hade haft elektricitet i endast tre veckor.

Vår buss hade fastnat i sanden och vi var beredda att stanna en natt till, men lyckligtvis drogs bussen på något sätt upp ur sanden och vi fortsatte vår resa mot Cape Coast, som är en stad vid kusten i Central region. Där fick jag äntligen sova en ordentlig natt men huvudvärken fortsatte trots allt och jag spenderade två dagar på bussen medan alla andra besökte bland annat slavslott och köpcentret i Accra. Jag fick ner en afrikansk spaghetti bolognes och köpte lite smycken och en traditionell mask. Vi hade det absolut sämsta övernattningsstället på en skola. Jag och en annan flicka, som också var sjuk blev inlåsta i vårt rum då nyckeln gick av. Jag fick nästan panik eftersom jag var sjuk och behövde en toalett. Vakten påstod att alla andra rum hade en reservnyckel utom rum 21, där vi sov. Jag hörde Matis upprörda röst på andra sidan men han fick inte lov att söndra dörren. Enda möjligheten var att kliva ner från balkongen för en stege (i feber!). Efter ett par timmar väcktes vi av en massa skolelever som sjöng Jesusmusik, trots att jag hade öronproppar,  och resan fortsatte mot Volta region, som visade sig vara mitt favoritställe under resan.

På vägen mot Akosombo, som egentligen ligger i Eastern region, besökte jag en massa mer eller mindre intressanta toaletter och busschauffören hamnade i problem med polisen efter att ha vägrat stanna för polisen. Han hade kört överhastighet och det visade sig att han inte heller hade sitt körkort. Chauffören fördes till polisstationen, som låg precis bredvid vårt hotell. Vi besökte ett enormt kraftverk och Volta sjön, som egentligen är en enorm damm, vilket påminde mig om min barndom då Mofa förde mig till små kraftverk när isen höll på att smälta. Detta kraftverk i Akosombo producerar 60 % av all elektricitet i Ghana. På kvällen ville alla simma i den otroligt fina sjön men det visade sig vara så gott som omöjligt. Orsaken var inte smutsigt vatten eller en stark ström, utan att alla möjliga vakter och hotellägare påstod att det äger all mark, att det är för djupt och att det finns någon sorts tabu att man inte får simma efter att solen gått ner –ja, det fanns alla möjliga otroliga förklaringar. Det hör helt enkelt inte till den lokala kulturen att simma. Ingen kan simma här. Man vet inte på vilket sätt man ska övertyga människorna om att man är simkunnig och att man inte behöver bottna. Människorna som bodde vid sjön var jättevänliga och hade ingenting emot vårt simmande. En av dem erbjöd att ta oss på hans båt, åtta åt gången, och han förde oss över till en ö utan elektricitet och rinnande vatten. Det var en fotbollsmatch på gång i solnedgången och denna stund kommer jag att minnas länge. Barnen verkar aldrig vara gnälliga fast de lever i fattiga förhållanden. De är alltid glada och de leker ute istället för att sitta inne framför datorn. Och de är så otroligt glada att se oss.