Finland i tankarna

Om några dagar bär det hemåt för mig och jag satt i trotron på väg tillbaka till huset här en dag och funderade på skillnader i det vardagliga livet mellan Ghana och Finland. Jag tror att tystnaden är det första jag lägger märke till när jag kommer hem. I trotron är det allt annat än tyst då man kör med fönstren öppna och den afrikanska musiken spelar högt. Om man vill bli av skriker man mate! åt konduktören och säger att man vill bli av på nästa junction. I Helsingfors sitter man tyst i bussen och trycker på knappen om man vill bli av. Och du milde om knappen inte fungerar!  I morse var det omöjligt att sova efter klockan sex då största delen i huset redan hade stigit upp och om majoriteten är uppe behöver man inte vara tyst. Stephen förklarade åt mig att det i den afrikanska kulturen är typiskt att man stiger upp tidigt och att man betraktas lat om man sover ännu vid klockan sju. Här tar man ingen hänsyn till de som vill sova. På kvällen är det samma sak. Ännu vid midnatt kan man höra nigerianerna och ghananeserna diskutera högljutt så att ingen kan sova. Det här betyder alltså 5-6 timmars nattsömn varje natt och en tupplur på dagen är nödvändig.

Det känns absolut skönt att komma hem så småningom men samtidigt kommer man nog att sakna alla de människor man bott med i dessa tre månader. Det känns alldeles overkligt att återgå till mitt studieliv i Helsingfors. Jag är så ivrig att få gå på Öffens sitser igen, gå på kaffe med goda vänner och förstås se familjen. Det ska bli skönt igen att få gå på dansträningar och spela innebandy med geografer. Det första jag kommer att göra när jag kommer hem är att jag dricker ett stort glas kall ettans mjölk och sätter alla mina kläder i tvättmaskinen! När jag kommer hem får jag välja vad jag äter till middag och jag kan skriva en butikslista och planera vad jag skall laga för mat. Jag funderade också för mig själv att jag aldrig mer kommer att klaga över min tandläkarskräck. Jag är nämligen mycket tacksam över att inte ha fått tandvärk denna sommar! På gatorna i Helsingfors får jag gå i lugn och ro utan att någon skriker obroni obroni! How are you? What is your name?. I Borgå kan det hända att det kommer bekanta emot men dessa människor som säger någonting åt mig stannar jag antagligen mycket gärna och talar med.

När jag ser tillbaka på mina tre månader i Ghana känns det som om jag varit med om en hel del. Juni var helt annorlunda än augusti med andra människor i huset. Rundturen genom alla regioner i landet var antagligen den roligaste tiden och då såg man hur olika dessa regioner och stammar är. Under de långa bussresorna och efter att ha delat rum och till och med säng ibland, blev man verkligen bekant med sina medresenärer. De bästa stunderna har varit kvällar och nätter då man suttit i ett litet gäng och talat om allt mellan himmel och jord. De spontana festerna har varit de absolut bästa!

De sämsta minnen jag har är säkert dagarna då jag låg sjuk och jag inte riktigt visste någonting om livet runt omkring mig. Jag minns också hur tungt det var i början när man inte visste varifrån och hur man kunde köpa morgonmål eller hur man drar toaletten. Duschen kändes också ganska ofräsch i början men som sagt hade jag inte förväntat mig rinnande vatten och en ”normal” toalett. En stund som jag aldrig glömmer är när vi en kväll blev inskickade i huset och då porten låstes, eftersom vi hörde skott alldeles nära vårt hus. Samma stund blev det strömavbrott och vi satt i den bäckmörka hallen utan att veta vad som pågår. Mitt hjärta slog så jag kände hur hela kroppen rörde sig med mitt hjärta. Som tur fick vi höra följande morgon att det varit några amatörrånare i farten i grannens hus och att de inte ens hade kommit in i den ensamma damens hus. Pojken som hjälper damen med vardagssysslorna blev skjuten i benet, då dessa rånare inte visste vart de skulle ta vägen då han kom från huset mitt emot och frågade vad männen ville. De sköt också en massa skott i luften för att få människorna att springa bort. Detta lär aldrig ha hänt tidigare i Kwamo och kommer troligen inte att hända igen. Jag upplever att Kwamo är en ganska trygg by fast det sägs att flickor inte ska gå ut ensamma efter att solen gått ner.

Jag kommer att sakna alla goda frukter man kan köpa här och de glada människorna jag träffat här. Det kan också hända att jag använder mera chili i den mat jag lagar när jag kommer hem, efter att ha ätit rätt så kryddad mat hela sommaren. Hettan kallar jag numera värme och jag njuter av den fuktiga luften. Jag misstänker att man jag kommer att frysa något i den finska hösten men antagligen blir kroppen nog snabbt van igen med det nya klimatet och hoppeligen också med den annorlunda maten. Alla som har åkt hem härifrån har klagat över magbesvär hemma. En trotro resa är också mycket intressantare än spårvagnen, eftersom varje resa är unik. Visserligen saknar jag att köra bil en hel del i den lugna finska trafiken och med en pålitlig och tyst bil. Motorvägen är tråkig mellan Helsingfors och Borgå men under dessa 30 minuter kan jag i alla fall lyssna på den musik jag vill och köra avslappnat utan att hela tiden vara rädd att få någon i sidan. Att kunna gå barfota inomhus eller till och med strumpor känns också väldigt avlägset. Här har jag använt en stor del av tiden på att fundera över hur jag ska få mina fötter rena och hur de ska hållas rena och torra mellan duschen och sängen. Nu är det alltså dags för mig att komma hem och använda det jag lärt mig här i min gradu och förstås i livet. Mitt tålamod kommer att vara toppen och jag påminns antagligen snabbt om att det finns ett ord i vårt språk som jag glömt: stress.