Kristendomen ser inte lika ut överallt

Jag deltog i en gudstjänst för första gången i Ghana på söndagen. Det var också första gången som jag undrar om om det är samma Gud som människor tror på, fastän alla kallar sig kristna. Det var en mycket stark och till och med en lite chockerande upplevelse. Vi vet inte riktigt vilken kyrka det var frågan om men det var definitivt en av det som vi kallar frikyrkor hemma. Hela tillställningen var mycket långt ifrån vår lutherska högmässa med nattvard och tysta stunder. Här var mikrofonerna högt på, pastorn skrek så att ljudet skar sig, människorna sjunger eller nästan skriker så att svetten rinner och man undrar hur de minsta barnen riktigt klarar av dessa decibeltal. I Finland skulle det finnas en skylt utanför med en varning för högt ljud och en person utanför skulle dela ut öronproppar eller hörselskydd för barn. Det låter lite som en rockkonsert och vissa stunder kändes det faktiskt som en. Det fanns ett band och några sångare men publiken överröstade nästan dem. Alla dansar och sjunger och det känns som en fest skulle vara i full gång, men plötsligt blir musiken lugn och alla börjar be mycket högljutt med armarna i luften. Några kvinnor och en man fick antagligen känna av en ande (vet inte om det var den helige eller den onda) och de föll ner på golvet, skakade och släppte ur sig djuraktiga ljud. Pastorn kom och tog häftigt i deras huvuden och skrek i mikrofonen. Jag gillade musiken och dansandet men annars var det nog lite för häftigt. Jag tror inte att jag vågar gå tillbaka igen. Runt i stan kan man se planscher som gör reklam för någon känd pastor som om han skulle vara en rockstjärna! När jag kom ut ur kyrkan kände jag mig alldeles matt, dels för att gudstjänsten tog nästan 3 timmar men speciellt för att musiken är så stark att man inte vet om man skall le och dansa eller gråta. Vissa dansar som om de skulle vara på fest och andra gråter och ylar. I ett skede fick vem som helst gå upp och berätta hur Gud har hjälpt honom eller henne. En man berättade tårögd hur hans två barn hade blivit sjuka och hur han hade bett hela vägen i ambulansen om att Gud skulle rädda hans barn. Idag ber han att Gud ska låta dem komma till himlen.

Det gångna veckoslutet var mycket religiöst för min del. På lördagen klev vi upp för ett berg ungefär 1 timme norr om Kumasi. Detta berg anses vara heligt och många kommer dit för att be och studera Bibeln. På toppen fanns det en by med en kyrka och många övernattade inne i kyrkan. Lite längre bort från byn bevittnade vi en ritual som ansågs vara kristlig men som i mina ögon inte såg alls kristet ut. Ungefär 15 personer stod i en ring och lät som lamm, kossor, kattor och duvor. Kanske det till och med fanns ett höns med också. Det såg ut som om de försökte offra en kvinna till Gud och hon skrek och stretade emot när två män bar henne till mitten av ringen. Ingenting obehagligt gjordes sån tur åt denna kvinna. Jag tror de försökte simulera ett äkta offringstillfälle. Om inte jag skulle ha sett alla Biblar ligga i gräset skulle jag inte ha känt igen denna religion.

Även om jag nu varit med om mycket starka religiösa tillställningarna betyder det inte att alla ghananeser hör till denna grupp av människor som offrar ALLTING för Gud. Största delen av människorna går nog till kyrkan på söndagar och klär på sig sina finaste traditionella kläder men bland dem finns både katoliker och protestanter och till och med lutheraner. Kyrkan är ett ställe där man träffar sina bekanta och efteråt går man och äter tillsammans och eventuellt åker man till marknaden i Ejisu, som vi gjorde på söndagen.

Jag hade en intressant diskussion igen en gång med en lokal, Robert. Han är hemma från Accra och jag bad om tips hur vi bäst spenderar en dag (och en natt) i huvudstaden men Matis familj i slutet av augusti. Jag fick goda råd av honom men på något sätt kom vi in på tropiska sjukdomar och medicinindustrin. I Ghana, speciellt här i södra delen av landet, finns det apotek i varje gatuhörn och man betalar 50 cent för ett paket Panadol. Robert kallar dessa för obruni medicin (obruni är det som alla kallar oss vita, utlänningar). Största delen av medicinerna importeras från Indien och han var väldigt förvånad att höra att vi i Europa inte har mediciner från Indien och att vi överhuvudtaget inte känner till den stora medicinindustrin där. Samtidigt har jag hört många lokala personer säga att de mer tror på naturliga mediciner, dvs. växter. Robert påstod att det till och med finns en växt som botar malaria! Han berättade om när han fick malaria i en trotro på vägen upp till norra regionerna och hur det var det värsta han upplevt. Han hade inga mediciner med sig och det lär vara viktigt att få ner febern med paracetamol. Han hade hängt med huvudet ut genom fönstret medan en annan ”gammal” passagerare hällde kallt vatten på hans huvud (han använde ordet gammal då han pratade om en kvinna i 40-50-års åldern, vilket inte är särkilt konstigt då den genomsnittliga livslängden i Ghana är under 60 år). Om man är nära ett apotek och en läkare och man får vård inom 24 timmar från att symptomen har börjat, är malarian inte dödlig. Var och varannan lokal insjuknar i malaria och det är ungefär som flunssa och feber för dem. De säger att man känner igen malarian genast om man haft det en gång tidigare och då behöver man inte ens en läkare och ett blodtest för att få diagnosen. En del sköter sin malaria själv med mediciner från apoteket eller en örtblandning. Turister förs alltid till sjukhuset, eftersom malariamedicinen också kan vara farlig om man tar den utan att ha malaria. Det är intressant hur man i Europa ungefär ger malariadiagnos lika som en cancerdiagnos, fast det i själva verket inte är så allvarligt bara man får hjälp. Att få diagnosen malaria är inte ett tecken på att man kommer att dö eller att ens bli allvarligt sjuk. Åtminstone en tredjedel av AIESEC-husets invånare har haft malaria under den tiden som jag har bott här.

Det verkar som om regnperioden inte alls vill ta slut. I morse ösregnade det och det är faktiskt ganska svalt, ca 24 grader. Jag hade förstås byket ute och ”torka”. I södra Ghana är det två regnperioder per år och den första borde ta slut i juli och den andra regnperioden borde börja i september. Jag tycker att det var mycket hetare och soligare i början av juni, men det kan också bero på att jag blivit van med det tropiska klimatet. På vägen till centrum i en trotro här en dag undrade jag hur trafiken stod så stilla mitt på dagen då det inte borde vara rusningstid. Det visade sig att det skett en krock strax före en rondell mellan en personbil och en trotro. Jag såg en ung man gråta vid vägkanten på grund av att trotron hade kört på hans bil bakifrån. Hans bil såg alldeles ny ut. Jag tror tyvärr inte att han hade någon försäkring...