Tredje arbetsveckan är igång

Nu har vi fått en massa nya människor till vårt hus från bl.a. Frankrike, Elfenbenskusten, England och Kina. Mittiallt är vi 8 flickor, efter att ha varit på tumanhand med Jasmine i två veckor. Jag tror dessutom att det är fler flickor på väg, vilket betyder att badrummet kommer att vara upptaget hela tiden. Om man ska i duschen på morgonen får man stiga upp innan alla andra vaknar. Att stiga upp tidigt är inte ett problem här, eftersom tupparna vaknar där 6-tiden och de är väldigt högljudda! Afrikanerna i huset verkar ta vara på den svala stunden på dagen. Jag förstår det bra, eftersom det faktiskt är mycket trevligare då det är ljust. När solen går ner på kvällen halv sjutiden, finns det inte mycket att göra. Lamporna är dåliga och speciellt under regnperioden har vi strömavbrott nästan varje kväll. På måndagen fick jag uppleva ett riktigt åskväder med ett ordentligt tropiskt regn. Det ösregnade faktiskt hela eftermiddagen och kvällen. För en finne känns det lite konstigt när alla blir så ivriga av regnet. Alla afrikaner satt på sig sina fotisskor och vi hade en ordentlig fotismatch i ösregnet här på vår bakgård. Flickorna valde att se på och ta bilder på pojkarna som halkade omkull i leran. Efter matchen passade alla på att tvätta sig i regnet.

Som alltid när man åker utomlands för en längre tid, kommer hemlängtan i något skede. Eftersom vi är så många i huset verkar det som om vi använde för mycket vatten. Varje kväll tar vattnet slut och alla får inte tvätta sig. Dessutom är det stopp i flickornas toalett för att någon har kastat vessapapper dit. Här ska man kasta pappret i roskisen bredvid. Och det är ju förstås nu som alla blir sjuka och känner att magen inte riktigt fungerar normalt. Efter lunchen på tisdagen klockan 12 åt jag ingenting på hela dagen. På natten kunde man höra någon kasta upp i badrummet. Det är dessa stunder som man börjar sakna rågbröd och gravlaxen och förstås mjölken. Det skulle också ibland vara skönt att en stund få sitta för sig själv och inte behöva prata med någon och verka pigg och glad.

I vårt team i Afritour är vi nu 6 personer. Storbritannien, Frankrike, Kina och Finland är representerat. Vi bestämde att börja varje morgon med ett möte där vi delar upp uppgifterna mellan oss. Vår projektledare, Cosmas, tycker att vi är otroligt organiserade och skrattar när vi säger att vi vill vara effektiva istället för att alla skulle göra samma sak. För tillfället är sponsoreringen ett problem i vårt projekt. Vi har ett turismföretag som har lovat sponsorera och hjälpa till med att organisera seminariet och rundturen till turistattraktionerna. Vi hoppas att ett transportföretag skulle ge oss en buss för rundturen och dessutom att vi kunde få en bra deal till stånd med ett konferenscenter, som kunde ta hand om lunchen under seminariet och ge oss ett utrymme med både projektor, mikrofon och högtalare. Vi håller på att göra upp vår slutliga budget och förslaget till företagen. Det svåraste för oss har faktiskt varit att överhuvudtaget få kontakt med dessa företag. Telefonnumren är alltid fel, så vi har besökt varenda ett företag, vilket är tidskrävande pga. trafiken i stan. När man väl kommer till ett företag är managern aldrig på plats. Om man lyckats få rätt telefonnummer är det nästan omöjligt att förstå vad personen i andra ändan säger. Det känns lite hopplöst. Men positivt är ändå, att vi har fem skolor engagerade som ivrigt väntar på slutet av denna månad då vi har vårt program.

Bilden är tagen vid Tech junction, där vi tar tro-tron hem till Kwamo.

Idag har jag lämnat in ansökan för ett förlängt visum. Det visum jag nu har är i kraft bara till slutet av juni. Det borde inte vara ett problem, eftersom man bara kan få 30 dagar åt gången från Ghanas ambassad i Köpenhamn, som är det närmaste konsulatet för finnar. De flesta i huset är tvungna att ansöka om mera tid. Man ska fylla i en blankett som ser väldigt gammaldags ut. Jag frågade en lokal vad jag ska sätta som mitt civilstånd. I Ghana är man antingen singel eller gift. Kändes lite konstigt att skriva single på blanketten, men det finns inte något som vi kallar sambo i Finland.

Fast jag nu känner mig lite trött och sur på allting, vet jag att man allt mer anpassar sig till den nya kulturen. Efter denna fas av hemlängtan kommer tiden att vara ännu mer givande och varje dag förstår jag ghananesernas engelska bättre, fastän de blandar in twi. Jag har köpt en bok som heter Twi for beginners och alltid när jag har tråkigt ska jag försöka läsa den.