Lake Bosomtwe

Efter att mangon jag köpt två gånger gått illa innan jag hunnit äta upp den, har jag lärt mig att man inte skall köpa någonting till sitt förråd. Här äter man genast upp det man köper, vare sig det gäller frukter eller lunch. Vårt kylskåp är säkert 20 år gammalt och har antagligen aldrig blivit städat, i alla fall luktar det så. Det håller inte riktigt kallt heller och nedersta hyllan är full med både döda och levande insekter. Dessutom är det säkert någon annan som äter upp min mat om jag inte äter upp den direkt. Det som också är lite ovant är att man ska säga i cedi eller pesewas (100 pesewas=1 cedi=0,43€) hur mycket mat man vill ha. Försäljaren förstår inte om man säger att man vill ha två slevar ris och lite sås. Man ska alltså beställa t.ex. lunch på följande sätt: nudlar för 60 pesewas, höna i tomatsås för 50 pesewas, bönor för 20 pesewas och en halv avokado. Man får alltså lunch för 1,50 cedi. Stephen påstod att det här i södra Ghana är dyrare än i norra, eftersom det är mer utvecklat. De två största städerna Accra och Kumasi ligger i södra delen av landet.  

Vi har fått nya kartor på Ghana och Kumasi upp på väggarna i vårt LC-house (local committee of AIESEC). Bland annat blev jag och titta på kartan över hur språken delar sig i landet. Jag räknade att det talas cirka 70 språk i Ghana. I Accra talar man tydligen ga som många av ghananeserna i huset talar. Stephen är en av dem och han talar dessutom ett annat lokalt språk och förstås twi eller akan, som det också kallas. 

På fredag eftermiddag bestämde ett gäng européer att vi skulle åka på utflykt till Lake Bosomtwe, som ligger ganska nära Kumasi. Ursprungligen var det meningen att bara vårt Afritour-team skulle åka dit för att veta vad vi talar om på seminariet på fredagen, men på något sätt blev det inte riktigt så. Det tar från a till ö att komma iväg från huset. Först väntar man på sin kompis man tänkte fara ut med. När hon eller han är färdig att fara iväg kommer någon på att man kanske borde berätta åt andra också vart man är på väg, vilket resulterar i att mera människor vill med. Sedan funderar man av och an vem som kommer med och i det här fallet om utflykten skall vara för alla eller bara Afritour. Eftersom det är så svårt att komma iväg någonstans med en så stor grupp, börjar man märka att det uppstått vissa grupper. Det är väl ganska naturligt att kineserna bildar en, eftersom det finns så många av dem, och européerna en annan fastän man medvetet försöker undvika detta i början. Det är nu bara så att det är enklast att vara med likasinnade människor för vem man inte behöver förklara sin kultur, speciellt då man har lite hemlängtan. Det är första gången i mitt liv som jag känner den europeiska identiteten i mig. När man bor i Ghana känns det som om man hade allt gemensamt med den portugisiska eller franska kompisen. Man märker samma sak när man träffar en annan vit människa på campus eller på stan. Det känns helt naturligt att hälsa på varandra fast man egentligen inte känner varandra. Vid Bosomtwe sjön träffade vi ett par amerikaner och vi pratade med dem en god stund.

Vi har märkt att det finns en massa amerikanska ungdomar här. Vi diskuterade med Guy, den ena britten i vårt team, hur skenheligt det är att amerikanska missionärer kommer och share their faith till Ghana. Ghana är det mest religiösa kristna landet jag någonsin besökt, så det behövs knappast några fler missionärer här. I mina ögon är de ungdomar som har fått en gratis flygbiljett till Afrika och på det här sättet kan amerikanerna kämpa mot att islam sprids i Afrika. I mina ögon pressar de sin tro på människor med ”fel” tro. Som jag redan tidigare nämnt, är ghananeserna det vänligaste och gladaste folket jag någonsin sett. De delar med sig av allt de äger åt sina närmaste och hjälper både rika och fattiga människor som ser borttappade ut, oberoende av ras eller nationalitet. De följer Bibelns lära tusen gånger bättre än dessa amerikanska missionärer.    

För att återgå till vår utflykt till Bosomtwe sjön, ska jag berätta att jag för första gången fick simma i naturlig omgivning i Afrika! Vattnet var säkert 35 grader och verkade riktigt rent. Jag har märkt att det inte är en myt att afrikaner inte kan simma. Vi hade en stor publik som tyckte att vi var exceptionellt bra simmare när vi orkade simma så långt ut. Stephen påstod att de faktiskt är oroliga att man ska drunkna. Jag har faktiskt inte sett en enda svart man simma här. De plaskar i grunt vatten med sina barn och nöjer sig med det. Efter att vi hade simmat försökte vi hitta en bar eller en restaurang som skulle visa EM-matchen mellan Tyskland och Grekland. En man guidade oss på en mycket lerig stig till ett hotell, där man fick se både matchen och beställa öl och mat. Solen höll på att gå ner och jag kunde knappt se vägen. Mina sandaler fastnade i leran och vi kom knappt framåt. Varje steg jag tog, blev sandalen fast i leran och förstås fick jag ett skrattanfall som jag tydligen ärvt av mamma och mommo. När vi äntligen kom fram var vi helt leriga och såg inte alls ut som vi nyss hade simmat. Hotellet verkade fint, men ingen ordentlig väg ledde dit. Vi beställde taxi hem och i mörkret såg det ut som största delen av vägen skulle ha rasat ner i diket. Infrastrukturen är faktiskt en viktig del av turismens utveckling. Givetvis var vi också sju personer i en vanlig personbil hela vägen tillbaka till Kwamo (ca 1 timme), eftersom det skulle vara onödigt att beställa två bilar om vi en gång ryms i en.