Nu har det gått en dryg vecka sen jag kom hit. Som jag visste redan på förhand, blir det lättare efter den första veckan då allting är nytt. Och jag menar ALLTING är nytt och annorlunda för mig! Man diskar och tvättar byk på ett helt annat sätt än hemma och då man köper någon mat åt sig förväntar sig alla att man delar med sig. Vi köpte till exempel tepåsar i början på veckan, som nu är spårlöst försvunna.

Nu är vi i början på den andra arbetsveckan och jag blir allt mer irriterad på att vi hela tiden väntar på någonting. Jag jobbar i ett projekt som kallas för Afritour och meningen är att vi ska kontakta fem skolor för att få 10 studeranden från varje att delta i vårt projekt dvs. allt som allt 50 studeranden. Dessutom försöker vi kontakta företag om sponsorering i form av drycker och mat till seminariet, som vi ordnar i slutet av juni, eller i form av experter som kan berätta om turistattraktionerna i Ghana och businessmöjligheterna i dessa.  Största problemet i Ghana verkar vara arbetslöshet, som de på alla sätt försöker motarbeta. Turism är alltså en möjlighet. Tillsvidare talar vi endast om turism inom Ghana och för ghaneser, eventuellt för människor från grannländerna. En västerländsk turist skulle inte klara sig här. Vet inte ens hur jag ska förklara det, men om man är van att gå till en supermarket och köpa allt man behöver för den dagen på under en halv timme, tar det här halva dagen innan man hittar allt man behöver. Jag sökte till exempel efter schampo i fyra dagar. Staden Kumasi består till en stor del av gatuförsäljare som sitter under sitt parasoll och säljer en produkt. Man måste alltså fråga sig fram vem som säljer till exempel schampo. Här finns fina turistattraktioner men dessa borde utvecklas och man borde göra reklam för dem så att människor skulle veta om att de finns. Jag tyckte det var överraskande att höra att ghaneser inte reser, utan föredrar att stanna på ett ställe. För ett år sedan skrev jag i min kand om hur rörligt folk västafrikanerna är. Suck. Det här bevisar väl att Ghana är mest utvecklat av de västafrikanska länderna (även om man inte skulle tro det när man är här) och att de bäst lyckats skapa en national identitet, fastän landet består av flera etniska grupper.  Förutom seminariet är det meningen att vi åker till en turistattraktion tillsammans med studerandena för att sedan göra upp en plan hur denna kunde utvecklas, så att den lokala befolkningen drar nytta av det. Jag jobbar tillsammans med Wang, som studerar i Singapore och är hemma från nordöstra Kina. I förrgår anlände också Guy från London (studerar i Edinburgh) så vi har åtminstone en som kan kolla vår engelska, när vi skriver någonting viktigt.  

Det är rent ut sagt en ganska stor kulturchock att anlända till ett sådant här ställe. När vi kom klockan fem på morgonnatten var det strömavbrott och mörkt i hela Kwamo (byn där vi bror, strax utanför Kumasi). AIESEC här har ett eget hus och vi lever här som en familj med alla praktikanter och annat folk som behöver ett ställe att övernatta på. För tillfället är vi ungefär 15. En stor grupp studeranden från Elfenbenskusten stack igår, så Mati och jag fick ett helt rum för oss själva (betyder att det är lite svalare). Annars har jag sovit i ett rum med Jasmine från Kina, men som studerar i New York och Marie från Elfenbenskusten.  

Igår firade vi min födelsedag. Också det var annorlunda. Stephen (en person som hjälper oss utlänningar med allting) sökte en get från centrum och så lagade grannen K.O.D. soppa på en del och resten grillades på gården. Soppan var förrätt och den sattes mitt på golvet och så stod vi alla runt den. Alla skulle i tur och ordning önska mig någonting. De flesta afrikaner önskade att jag skulle gifta mig snart och få minst 10 barn. Jag är ganska gammal för att vara ogift här och de tycker att det är konstigt att jag inte bor med mina föräldrar när jag ännu studerar och när jag inte är gift. 

Som avslutning vill jag ännu berätta om våra gemensamma måltider. När det görs mat för alla, till exempel ris eller jam med olika såser, sätts maten i ett fat (likadant som vi tvättar oss med på sommarstugan) och mitt i rummet. Efter det sätter sig alla som ryms runtom och börjar äta med sin högra hand. Vi är bara 3 flickor i huset, så vi får ibland ett skilt fat med skedar.

Det som var en positiv överraskning var att här är rinnande vatten och vattentoaletter. Det finns till och med dusch, dock inget varmvatten. Vattnet kommer med jättedåligt tryck och det tar en hel evighet att tvätta håret, men det sku’ kunna vara värre! Två amerikanska flickor sov här ett par nätter, när de kom på besök till Kumasi. De bor i en by 5 timmar härifrån, utan vatten eller vessa, mitt i ingenting och lär byborna engelska.