Epidemi i huset

För tillfället är 95 procent av oss som bor i LC-huset sjuka. Jag har tillsammans med min portugisiska kämppis, Joana, övertygat ghananeserna om att magsjuka smittar pga. dålig hygien i toaletten och via gemensamma bestick som endast sköljs med kallt vatten, inte via myggorna. Stephen och Robert (lokala) har insjuknat i malaria men de sköter sig själva med egen medicin och örter, eftersom de vet hur malaria känns och hur man sköter den. Dessutom har en kines och en italienare fått malaria, men det lär vara den mildaste sorten och man borde bli bra på några dagar genom att äta medicin. Själv fick jag besöka sjukhuset på måndag kväll, eftersom jag hade alla de symptom som är typiska för malaria. Sjukhuset såg inte alls ut som ett sjukhus och när man kom dit skulle man till en lucka och anmäla vem man är. Sedan skulle man till en annan lucka och betala en sorts grundavgift. Efter det satt jag mig ner vid ett bord i hallen tillsammans med tre sjuksköterskor som hade väldigt roligt tillsammans. De mätte mitt blodtryck och febern och kollade vikten. Jag hade 38,1 grader feber, gått ner 5 kilo och mitt blodtryck var väldigt lågt. Jag skickades in i ett rum där en läkare (eller åtminstone hade han vit rock) tog blodprov från min tumme. Jag skulle betala till en lucka för blodprovet. Människor undrade varför jag inte pratar twi om jag varit 3 veckor i Ghana. Vi väntade i en halv timme på resultaten och när de äntligen kom skakade sjukskötaren på huvudet utan att säga någonting. Efter det fick jag då äntligen se läkaren i en annan hall och hon frågade vilka symptom jag haft. Där fick man sitta och berätta om sin diarré så att alla andra i hallen hörde. Hon vägrade ge någon diagnos. Hon skrev ut recept på fyra olika mediciner, men sade inte vad det var för mediciner. Jag antar att de inte läser psykologi här. Jag fick paracetamol, någon magmedicin som får mig att somna, och två stora piller tillverkade i Indien för alla sorts infektioner. Dessutom fick jag medicin för malaria, men läkaren hade missförstått och trodde att jag inte åt anti-malaria piller. Jag fick absolut inte ta två olika malariapiller på en gång. Tur att jag gick tillbaka och frågade om jag faktiskt ska äta malariamedicin. Pillren säljs enskilt och man får exakt så många som läkaren ordinerar. Hela besöket inklusive medicinerna kostade tillsammans 19 cedi dvs. ungefär 8€. Det är ovant för en finne att det inte skilt finns hälsovårdscentraler. En flunssapatient sitter i samma byggnad med bäddpatienterna och bredvid operationssalarna. Det är inte heller vita golv, väggar och tak. Byggnaden såg faktiskt ganska lika ut som vårt AIESEC-hus.   

Efter att legat i sängen i tre dagar börjar det äntligen kännas som om jag skulle bli bättre. Jag orkade till och med tvätta byk i morse. Förstås började det regna precis när jag blev färdig så det kommer inte att torka på en tid. Ingenting torkar inomhus pga. fuktigheten så vi får se om jag får med några rena kläder på vår rundtur som börjar tidigt på måndag morgon! Det är meningen att vi ska besöka alla 10 regioner på 10 dagar. Jag hoppas verkligen att ingen blir sjuk då. Vi försöker också åka över till Togo, men vi vet inte om det är möjligt eftersom de flesta här har ett single entry visum. Vi kommer alltså nog in till Togo men inte tillbaka till Ghana. Dessutom är mitt pass i Accra, eftersom jag ansökt om förlängt visum. På fredagen är det meningen att vi ska hålla vårt seminarium och det ser faktiskt ganska bra ut! Jag håller på att göra en presentation om hållbar turism och vad man ska tänka på när man gör turismen till business. Vi är flera som studerar turism, geografi eller ekonomi, så det tog bara en dag att få ihop en 45 minuters heltäckande presentation om turism och utveckling i Ghana. Dessutom verkar det som om vi har åtminstone två experter som lovat tala på seminariet. Ena är från ett lokalt turismföretag, den andra från kulturcentret där vi håller seminariet. Jag är faktiskt glad över hur effektivt vårt team arbetar, efter att man lite lärt sig hur saker och ting sköts i Ghana. Det går inte längre energi åt till att hitta rätt kontaktuppgifter till skolor och företag, söka mat åt sig eller att hitta till ställen i stan. 

Lake Bosomtwe

Efter att mangon jag köpt två gånger gått illa innan jag hunnit äta upp den, har jag lärt mig att man inte skall köpa någonting till sitt förråd. Här äter man genast upp det man köper, vare sig det gäller frukter eller lunch. Vårt kylskåp är säkert 20 år gammalt och har antagligen aldrig blivit städat, i alla fall luktar det så. Det håller inte riktigt kallt heller och nedersta hyllan är full med både döda och levande insekter. Dessutom är det säkert någon annan som äter upp min mat om jag inte äter upp den direkt. Det som också är lite ovant är att man ska säga i cedi eller pesewas (100 pesewas=1 cedi=0,43€) hur mycket mat man vill ha. Försäljaren förstår inte om man säger att man vill ha två slevar ris och lite sås. Man ska alltså beställa t.ex. lunch på följande sätt: nudlar för 60 pesewas, höna i tomatsås för 50 pesewas, bönor för 20 pesewas och en halv avokado. Man får alltså lunch för 1,50 cedi. Stephen påstod att det här i södra Ghana är dyrare än i norra, eftersom det är mer utvecklat. De två största städerna Accra och Kumasi ligger i södra delen av landet.  

Vi har fått nya kartor på Ghana och Kumasi upp på väggarna i vårt LC-house (local committee of AIESEC). Bland annat blev jag och titta på kartan över hur språken delar sig i landet. Jag räknade att det talas cirka 70 språk i Ghana. I Accra talar man tydligen ga som många av ghananeserna i huset talar. Stephen är en av dem och han talar dessutom ett annat lokalt språk och förstås twi eller akan, som det också kallas. 

På fredag eftermiddag bestämde ett gäng européer att vi skulle åka på utflykt till Lake Bosomtwe, som ligger ganska nära Kumasi. Ursprungligen var det meningen att bara vårt Afritour-team skulle åka dit för att veta vad vi talar om på seminariet på fredagen, men på något sätt blev det inte riktigt så. Det tar från a till ö att komma iväg från huset. Först väntar man på sin kompis man tänkte fara ut med. När hon eller han är färdig att fara iväg kommer någon på att man kanske borde berätta åt andra också vart man är på väg, vilket resulterar i att mera människor vill med. Sedan funderar man av och an vem som kommer med och i det här fallet om utflykten skall vara för alla eller bara Afritour. Eftersom det är så svårt att komma iväg någonstans med en så stor grupp, börjar man märka att det uppstått vissa grupper. Det är väl ganska naturligt att kineserna bildar en, eftersom det finns så många av dem, och européerna en annan fastän man medvetet försöker undvika detta i början. Det är nu bara så att det är enklast att vara med likasinnade människor för vem man inte behöver förklara sin kultur, speciellt då man har lite hemlängtan. Det är första gången i mitt liv som jag känner den europeiska identiteten i mig. När man bor i Ghana känns det som om man hade allt gemensamt med den portugisiska eller franska kompisen. Man märker samma sak när man träffar en annan vit människa på campus eller på stan. Det känns helt naturligt att hälsa på varandra fast man egentligen inte känner varandra. Vid Bosomtwe sjön träffade vi ett par amerikaner och vi pratade med dem en god stund.

Vi har märkt att det finns en massa amerikanska ungdomar här. Vi diskuterade med Guy, den ena britten i vårt team, hur skenheligt det är att amerikanska missionärer kommer och share their faith till Ghana. Ghana är det mest religiösa kristna landet jag någonsin besökt, så det behövs knappast några fler missionärer här. I mina ögon är de ungdomar som har fått en gratis flygbiljett till Afrika och på det här sättet kan amerikanerna kämpa mot att islam sprids i Afrika. I mina ögon pressar de sin tro på människor med ”fel” tro. Som jag redan tidigare nämnt, är ghananeserna det vänligaste och gladaste folket jag någonsin sett. De delar med sig av allt de äger åt sina närmaste och hjälper både rika och fattiga människor som ser borttappade ut, oberoende av ras eller nationalitet. De följer Bibelns lära tusen gånger bättre än dessa amerikanska missionärer.    

För att återgå till vår utflykt till Bosomtwe sjön, ska jag berätta att jag för första gången fick simma i naturlig omgivning i Afrika! Vattnet var säkert 35 grader och verkade riktigt rent. Jag har märkt att det inte är en myt att afrikaner inte kan simma. Vi hade en stor publik som tyckte att vi var exceptionellt bra simmare när vi orkade simma så långt ut. Stephen påstod att de faktiskt är oroliga att man ska drunkna. Jag har faktiskt inte sett en enda svart man simma här. De plaskar i grunt vatten med sina barn och nöjer sig med det. Efter att vi hade simmat försökte vi hitta en bar eller en restaurang som skulle visa EM-matchen mellan Tyskland och Grekland. En man guidade oss på en mycket lerig stig till ett hotell, där man fick se både matchen och beställa öl och mat. Solen höll på att gå ner och jag kunde knappt se vägen. Mina sandaler fastnade i leran och vi kom knappt framåt. Varje steg jag tog, blev sandalen fast i leran och förstås fick jag ett skrattanfall som jag tydligen ärvt av mamma och mommo. När vi äntligen kom fram var vi helt leriga och såg inte alls ut som vi nyss hade simmat. Hotellet verkade fint, men ingen ordentlig väg ledde dit. Vi beställde taxi hem och i mörkret såg det ut som största delen av vägen skulle ha rasat ner i diket. Infrastrukturen är faktiskt en viktig del av turismens utveckling. Givetvis var vi också sju personer i en vanlig personbil hela vägen tillbaka till Kwamo (ca 1 timme), eftersom det skulle vara onödigt att beställa två bilar om vi en gång ryms i en.     

Tredje arbetsveckan är igång

Nu har vi fått en massa nya människor till vårt hus från bl.a. Frankrike, Elfenbenskusten, England och Kina. Mittiallt är vi 8 flickor, efter att ha varit på tumanhand med Jasmine i två veckor. Jag tror dessutom att det är fler flickor på väg, vilket betyder att badrummet kommer att vara upptaget hela tiden. Om man ska i duschen på morgonen får man stiga upp innan alla andra vaknar. Att stiga upp tidigt är inte ett problem här, eftersom tupparna vaknar där 6-tiden och de är väldigt högljudda! Afrikanerna i huset verkar ta vara på den svala stunden på dagen. Jag förstår det bra, eftersom det faktiskt är mycket trevligare då det är ljust. När solen går ner på kvällen halv sjutiden, finns det inte mycket att göra. Lamporna är dåliga och speciellt under regnperioden har vi strömavbrott nästan varje kväll. På måndagen fick jag uppleva ett riktigt åskväder med ett ordentligt tropiskt regn. Det ösregnade faktiskt hela eftermiddagen och kvällen. För en finne känns det lite konstigt när alla blir så ivriga av regnet. Alla afrikaner satt på sig sina fotisskor och vi hade en ordentlig fotismatch i ösregnet här på vår bakgård. Flickorna valde att se på och ta bilder på pojkarna som halkade omkull i leran. Efter matchen passade alla på att tvätta sig i regnet.

Som alltid när man åker utomlands för en längre tid, kommer hemlängtan i något skede. Eftersom vi är så många i huset verkar det som om vi använde för mycket vatten. Varje kväll tar vattnet slut och alla får inte tvätta sig. Dessutom är det stopp i flickornas toalett för att någon har kastat vessapapper dit. Här ska man kasta pappret i roskisen bredvid. Och det är ju förstås nu som alla blir sjuka och känner att magen inte riktigt fungerar normalt. Efter lunchen på tisdagen klockan 12 åt jag ingenting på hela dagen. På natten kunde man höra någon kasta upp i badrummet. Det är dessa stunder som man börjar sakna rågbröd och gravlaxen och förstås mjölken. Det skulle också ibland vara skönt att en stund få sitta för sig själv och inte behöva prata med någon och verka pigg och glad.

I vårt team i Afritour är vi nu 6 personer. Storbritannien, Frankrike, Kina och Finland är representerat. Vi bestämde att börja varje morgon med ett möte där vi delar upp uppgifterna mellan oss. Vår projektledare, Cosmas, tycker att vi är otroligt organiserade och skrattar när vi säger att vi vill vara effektiva istället för att alla skulle göra samma sak. För tillfället är sponsoreringen ett problem i vårt projekt. Vi har ett turismföretag som har lovat sponsorera och hjälpa till med att organisera seminariet och rundturen till turistattraktionerna. Vi hoppas att ett transportföretag skulle ge oss en buss för rundturen och dessutom att vi kunde få en bra deal till stånd med ett konferenscenter, som kunde ta hand om lunchen under seminariet och ge oss ett utrymme med både projektor, mikrofon och högtalare. Vi håller på att göra upp vår slutliga budget och förslaget till företagen. Det svåraste för oss har faktiskt varit att överhuvudtaget få kontakt med dessa företag. Telefonnumren är alltid fel, så vi har besökt varenda ett företag, vilket är tidskrävande pga. trafiken i stan. När man väl kommer till ett företag är managern aldrig på plats. Om man lyckats få rätt telefonnummer är det nästan omöjligt att förstå vad personen i andra ändan säger. Det känns lite hopplöst. Men positivt är ändå, att vi har fem skolor engagerade som ivrigt väntar på slutet av denna månad då vi har vårt program.

Bilden är tagen vid Tech junction, där vi tar tro-tron hem till Kwamo.

Idag har jag lämnat in ansökan för ett förlängt visum. Det visum jag nu har är i kraft bara till slutet av juni. Det borde inte vara ett problem, eftersom man bara kan få 30 dagar åt gången från Ghanas ambassad i Köpenhamn, som är det närmaste konsulatet för finnar. De flesta i huset är tvungna att ansöka om mera tid. Man ska fylla i en blankett som ser väldigt gammaldags ut. Jag frågade en lokal vad jag ska sätta som mitt civilstånd. I Ghana är man antingen singel eller gift. Kändes lite konstigt att skriva single på blanketten, men det finns inte något som vi kallar sambo i Finland.

Fast jag nu känner mig lite trött och sur på allting, vet jag att man allt mer anpassar sig till den nya kulturen. Efter denna fas av hemlängtan kommer tiden att vara ännu mer givande och varje dag förstår jag ghananesernas engelska bättre, fastän de blandar in twi. Jag har köpt en bok som heter Twi for beginners och alltid när jag har tråkigt ska jag försöka läsa den. 

Skol- och företagsbesök och lite animism däremellan

Denna vecka har vi besökt totalt fem gymnasier i Kumasi och lite utanför. Dessutom har vi bekantat oss med två turistattraktioner i området och besökt ett turismföretag. På det första stället i Bonwire vävdes traditionellt tyg och vi fick både se och prova hur afrikanska tyg görs. Det var inte helt lika som att väva mattor hos mommo i Borgå (se bilden nedan). Jag köpte ett armband med mitt namn i Ghanas färger, eller egentligen blev jag tvingad att köpa det eftersom försäljaren hade gjort armbandet medan jag var inne och vävde. Sådär annars är försäljarna här inte alls påträngande, tvärtom får man hojta och till och med dra i ärmen om man vill köpa nånting. Man stöter inte heller på tiggare eller barn som springer efter en för pengar, godis eller pennor (vilket barnen i Marocko gjorde när jag var där i höstas på fältkurs). Även om man ser fattiga människor här, verkar tiggandet inte höra till den ghanesiska kulturen.

Jag blir allt mer irriterad på att jag inte förstår det lokala språket twi. Jag kan endast svara eje (=bra/ok) när någon frågar hur jag mår och midasi (=tack). Twi är det dominerande språket i Ghana, men alla går i skola på engelska. Förutom twi finns det en massa lokala språk, som t.ex. ashanti och dagari. Dessa talar man endast med sina släktingar och vänner från samma by. Det är också intressant hur frågan ”varifrån är du hemma” kan ha en helt annan betydelse här. Om någon frågar mig varifrån jag är, svarar jag Borgå eftersom jag har bott största delen av mitt liv där och har gått i skola där. Här är man hemma från den by eller stad som mamman eller pappan är född i. Till exempel i den etniska gruppen ashanti (Kumasi ligger i Ashanti regionen) härstammar alla från den by där modern är född, men däremot härstammar alla dagarianer (en etnisk grupp i norra Ghana) från det stället där fadern är född. När en ghanes alltså säger att han är hemma från en by betyder det nödvändigtvis inte alls att han ens har besökt denna by. Många säger att de besökt sin hemtrakt först i tonåren. Ghaneserna svarar alltid varifrån de härstammar. Iinte var de har bott största delen av sitt liv.

Största delen av befolkningen här är kristen, men det finns också en del muslimer. På onsdagen gjorde vi en liten utflykt med vårt Afritour-team på 4 personer till någonting som de kallade en turistattraktion. Vi gick efter en äldre kvinna som kallade sig för någon slags häxa. Hon förde oss genom regnskogen, kakaoträd och ananasodlingar till ett ställe dit människor kom och bekänna sina synder. Detta har ingenting att göra med biktstolar eller Gud. Det handlade om en slags animism som är mycket äldre än kristendomen eller islam. Jag måste erkänna att jag var ganska rädd på vägen, eftersom jag inte hade någon aning om vart vi skulle hamna. På vägen såg vi döda skorpioner och jag var hela tiden rädd att en orm skulle falla ner på mig uppifrån lianerna. När vi kom fram skulle vi ta av oss sandalerna och sätta oss på en bänk och vänta. Det fanns en massa tabun, till exempel fick man inte sitta med benen i kors eller se bakåt på vägen till den här heliga platsen. Den så kallade prästen här lär ska vara mycket känd i hela Ghana och på en dag hade ca 1000 människor besökt honom. Ritualen, som gjordes för män som hade gjort någonting illa, var ganska brutal. Dessa män hämtade med sig var sin levande tupp eller höna som prästen sedan slaktade på en sten i en pöl, där alla stod (vattnet såg mycket obehagligt ut). Om inälvorna var vita blev mannen förlåten, men om de var svarta betydde det att han inte berättat hela sanningen. Efter det kastade prästen sprit på samma sten samtidigt som han bad för mannen. Mittiallt började hela folkmassan skrika någonting dovt på sitt språk, som jag inte har någon aning vad det betydde. Till slut talade prästen till ett ägg, som han kastade på stenen. Jag fick höra att någon lurat pengar av honom tidigare på veckan och nu ville prästen förbanna den här personen. Efter denna ritual måste tjuven komma till samma ställe och gå igenom samma ritual som jag beskrev ovan för att bli av med förbannelsen.

Vi har också haft tjuvar i huset. Stephen som är ansvarig för oss utlänningar, hotade oss med svart magi om ingen erkänner och han påstod att denna traditionella ritual aldrig har fel. Han sade till och med att den skyldiga som inte erkänner kommer att dö. Det verkar som om de flesta gått över till de så kallade moderna religionerna, men att den traditionella animismen finns kvar och är idag kombinerad med dagens religion. Religionen är mycket viktig för ghaneserna. De klär sig i fina kläder och hattar varje söndag då de går till kyrkan. Ibland tror jag på morgonen att jag är på skribaläger, då Jesus-musiken ekar i hela huset!

Här en kväll hade vi också en intressant diskussion om politik. Korruptionen är ett stort problem i hela Västafrika och när man frågar ghanesiska universitetsstuderanden om politiken i landet, får man ett suck till svar. Det finns en massa etniska partier som alltid får samma antal röster i val, eftersom deras folk röstar på dem. Röstarna bryr sig inte egentligen vad partiet vill få till stånd, utan huvudsaken är att partiet består av människor från samma etniska grupp som de. Lite som SFP alltså. Dessa partier klarar sig aldrig, eftersom det alltid är samma människor som röstar på dem. I praktiken finns det två stora partier som turvis är störst. Jag frågade också ett par studeranden som brukar hänga här i vårt hus vad det tycker om demokrati. De vill inte ha demokrati. De vill ha en stark ledare och ett slags kommunistiskt system. De ser upp till Kuba och önskar någonting liknande. Också Gaddafi var en bra ledare enligt dem. Det är intressant hur annorlunda bild den europeiska median gett. Jag är inte så värst överraskad att många önskar sig ett kommunistiskt system, eftersom man här delar allting med alla i huset. Det är inte acceptabelt att bara köpa mat åt sig själv utan att bjuda åt andra i huset. Också om man lämnat ett kexpaket på sin säng ska man inte vänta sig att det finns många kex kvar när man kommer tillbaka. På ett vis gillar jag nog tanken av att dela allting. Jag är riktigt förvånad hur mina tankar blir allt mer mot vänster här... Jag måste nog diskutera med andra än universitetsstuderanden om vad de tycker om demokrati. I Finland kan man ju se en klar skillnad i de politiska åsikterna hos den yngre och den äldre generationen. Dessutom skiljer sig åsikterna också beroende på om man bor på landsbygden eller i storstan.

Det som överraskade mig var att det fortfarande finns kungar för olika regioner i Ghana. Jag trodde att det är presidenten som styr landet men nu har jag fått veta att presidenten inte ens åker igenom en region utan respektive kungens tillstånd. Dessa kungar har alltså fortfarande mycket makt. Och pengar. Kungarna äger mycket land och företag som fungerar på hans mark, betalar stora summor åt kungen.

På lördagen ska vi presentera Finland. Jag vet inte ens var jag ska börja. Ghaneserna i huset önskar att vi lagade finsk mat, men hur gör man det utan mjölk, malet kött, råg eller ugn? Också mjöl verkar vara dyrt här. Jag vet inte heller hur jag ska förklara att staten betalar studiestöd åt oss varje månad så att vi kan studera på universitet och bo i Majstrandens fina ettor och tvåor, som är varma fastän det är -20 grader ute. Ghaneserna undrar nämligen hur vi kan studera på vintern om det är så kallt. Jag antar att det bästa sättet är att visa bilder och videoklipp, som berättar mer än tusen ord.

Nu har det gått en dryg vecka sen jag kom hit. Som jag visste redan på förhand, blir det lättare efter den första veckan då allting är nytt. Och jag menar ALLTING är nytt och annorlunda för mig! Man diskar och tvättar byk på ett helt annat sätt än hemma och då man köper någon mat åt sig förväntar sig alla att man delar med sig. Vi köpte till exempel tepåsar i början på veckan, som nu är spårlöst försvunna.

Nu är vi i början på den andra arbetsveckan och jag blir allt mer irriterad på att vi hela tiden väntar på någonting. Jag jobbar i ett projekt som kallas för Afritour och meningen är att vi ska kontakta fem skolor för att få 10 studeranden från varje att delta i vårt projekt dvs. allt som allt 50 studeranden. Dessutom försöker vi kontakta företag om sponsorering i form av drycker och mat till seminariet, som vi ordnar i slutet av juni, eller i form av experter som kan berätta om turistattraktionerna i Ghana och businessmöjligheterna i dessa.  Största problemet i Ghana verkar vara arbetslöshet, som de på alla sätt försöker motarbeta. Turism är alltså en möjlighet. Tillsvidare talar vi endast om turism inom Ghana och för ghaneser, eventuellt för människor från grannländerna. En västerländsk turist skulle inte klara sig här. Vet inte ens hur jag ska förklara det, men om man är van att gå till en supermarket och köpa allt man behöver för den dagen på under en halv timme, tar det här halva dagen innan man hittar allt man behöver. Jag sökte till exempel efter schampo i fyra dagar. Staden Kumasi består till en stor del av gatuförsäljare som sitter under sitt parasoll och säljer en produkt. Man måste alltså fråga sig fram vem som säljer till exempel schampo. Här finns fina turistattraktioner men dessa borde utvecklas och man borde göra reklam för dem så att människor skulle veta om att de finns. Jag tyckte det var överraskande att höra att ghaneser inte reser, utan föredrar att stanna på ett ställe. För ett år sedan skrev jag i min kand om hur rörligt folk västafrikanerna är. Suck. Det här bevisar väl att Ghana är mest utvecklat av de västafrikanska länderna (även om man inte skulle tro det när man är här) och att de bäst lyckats skapa en national identitet, fastän landet består av flera etniska grupper.  Förutom seminariet är det meningen att vi åker till en turistattraktion tillsammans med studerandena för att sedan göra upp en plan hur denna kunde utvecklas, så att den lokala befolkningen drar nytta av det. Jag jobbar tillsammans med Wang, som studerar i Singapore och är hemma från nordöstra Kina. I förrgår anlände också Guy från London (studerar i Edinburgh) så vi har åtminstone en som kan kolla vår engelska, när vi skriver någonting viktigt.  

Det är rent ut sagt en ganska stor kulturchock att anlända till ett sådant här ställe. När vi kom klockan fem på morgonnatten var det strömavbrott och mörkt i hela Kwamo (byn där vi bror, strax utanför Kumasi). AIESEC här har ett eget hus och vi lever här som en familj med alla praktikanter och annat folk som behöver ett ställe att övernatta på. För tillfället är vi ungefär 15. En stor grupp studeranden från Elfenbenskusten stack igår, så Mati och jag fick ett helt rum för oss själva (betyder att det är lite svalare). Annars har jag sovit i ett rum med Jasmine från Kina, men som studerar i New York och Marie från Elfenbenskusten.  

Igår firade vi min födelsedag. Också det var annorlunda. Stephen (en person som hjälper oss utlänningar med allting) sökte en get från centrum och så lagade grannen K.O.D. soppa på en del och resten grillades på gården. Soppan var förrätt och den sattes mitt på golvet och så stod vi alla runt den. Alla skulle i tur och ordning önska mig någonting. De flesta afrikaner önskade att jag skulle gifta mig snart och få minst 10 barn. Jag är ganska gammal för att vara ogift här och de tycker att det är konstigt att jag inte bor med mina föräldrar när jag ännu studerar och när jag inte är gift. 

Som avslutning vill jag ännu berätta om våra gemensamma måltider. När det görs mat för alla, till exempel ris eller jam med olika såser, sätts maten i ett fat (likadant som vi tvättar oss med på sommarstugan) och mitt i rummet. Efter det sätter sig alla som ryms runtom och börjar äta med sin högra hand. Vi är bara 3 flickor i huset, så vi får ibland ett skilt fat med skedar.

Det som var en positiv överraskning var att här är rinnande vatten och vattentoaletter. Det finns till och med dusch, dock inget varmvatten. Vattnet kommer med jättedåligt tryck och det tar en hel evighet att tvätta håret, men det sku’ kunna vara värre! Två amerikanska flickor sov här ett par nätter, när de kom på besök till Kumasi. De bor i en by 5 timmar härifrån, utan vatten eller vessa, mitt i ingenting och lär byborna engelska.