Ghanas president Atta Mills är död

Jag har inte hört någonting om mitt pass eller visum och jag vågar knappt fråga. Tim (som kallar sig själv fake French eftersom han har bott annanstans än i Frankrike största delen av sitt liv bl.a. i USA) åker hem tidigt på torsdag morgon och har inte fått tillbaka sitt pass ännu efter att ha väntat i en månad. Manon från Frankrike likaså, väntar också på sitt pass med förlängt visum och hon åker hem nästa vecka. Jag låter dem reda ut problemet först innan jag börjar fråga efter mitt visum. Jag har ju bara väntat i en dryg vecka, efter att jag skickat mitt pass andra gången till Accra.

På tisdag eftermiddag en vecka sedan satt jag på internetcaféet och mitt Skype samtal med pappa blev avbrutet då nyheten om att presidenten avlidigt nådde oss. Vad händer nu? frågade alla varandra. Vi tog en tro-tro tillbaka till Kwamo och stannade på vägen hem på en bar, där några bekanta satt tillsammans med hela byn framför TV:n och drack öl. Medan vi satt i baren körde också Ashanti kungens parad förbi oss på väg mot Accra. Kampanjen för nya presidentkandidater har redan länge varit i full gång, eftersom presidentvalet är i december. Vicepresidenten har ganska hårda 5 månader framför sig. Ingen vet varför Atta Mills plötsligt gick bort. Man vet bara att han varit sjuk och många misstänker att han hade cancer. Hela sjukdomen har i varje fall varit ett politiskt spel och man har inte berättat åt folket att han är sjuk. Presidentvalet är så pass nära att man inom partierna redan i god tid har börjat göra upp planer ifall Atta Mills går bort. Han hade dessutom ställt upp för en andra period och man kan se Atta Mills valplanscher över allt.

Vi satt alltså en god stund och diskuterade politik med en lokal som förklarade hur det är möjligt att det finns två olika system som styr i landet: presidenten och kungarna. Hemma i studierna har jag lärt mig att det precis i dessa situationer uppstår oroligheter då man kombinerar ett västerländskt modernt system med de traditionella kungarikena. Så är det dock inte i Ghana. Presidenten godkänner att kungen har makt över honom och det är därför det inte finns någon tävlan om makt. Det ska bli intressant att se hur denna nyhet om presidenten påverkar vårt dagliga liv. Ingen kan riktigt förespå det, eftersom ingen har erfarenhet av att den sittande presidenten mittiallt dör.

Vårt dagliga liv i huset däremot har förändrats ganska mycket eftersom en stor del av oss åkt eller åker hem inom några dagar. Jag hade inte förväntat mig att jag skulle gråta så mycket som jag gjort under min tid i Ghana. Man bor så nära varandra i huset, att det genast märks om någon fattas. Det verkar väldigt tyst i huset. Igårkväll fick vi två nya invånare från Tyskland och i förrgår två flickor från Nigeria. Även om jag har gråtit en hel del, har jag skrattat minst lika mycket om inte mer. Jag fick ett hysteriskt skrattanfall igår på eftermiddagen och jag vet inte när det kommer att gå över. Vårt projekt stampar på stället eftersom jag har stora problem med att layout:a vår lilla bok som vi skrivit om turistattraktioner i Ghana. Jag har förstås inget ordentligt program för detta ändamål. Lyckligtvis har jag en IT-person, Tim som precis som jag håller på att tappa sitt förstånd med layout:ande. Jag saknar alla mina journalistvänner hemma som kunde hjälpa mig! Vi var till slut så hysteriska att vi bestämde att samla ihop ett gäng och åkte till Ejisu, som är nästa by österom Kwamo, för att äta fufu, banku eller risbollar (ni kan googla eller söka på wikipedia om ni inte vet vad banku eller fufu är). Jag beställde en stor risboll med nötkött, som lagas i en ganska eldig sås. Det var första gången jag klarade av att äta till slut min portion! Jag har inte klarat av det tidigare, eftersom det är så eldigt och det känns som munnen skulle brinna upp. Det går alltså att träna upp förmågan att äta eldig mat.

Man kan inte annat än skratta åt allt som händer i huset för tillfället. Vi har bara en fungerande toalett igen och mittiallt bestämde Kwakye (president of AIESEC KNUST) att det ska ordnas en till rundtur i Ghana för alla nya personer som inte hann med på den första. Detta betyder att projekten stampar på stället medan de är borta. Vår project director bestämde sig också för att åka bort någonstans utan att berätta åt någon. Rundturen startar inatt och de flesta fick veta om rundturen imorse.

Vardag i Kumasi och ett veckoslut i Accra

Det visar sig att AIESEC KNUST (Kumasi), dit våra projekt hör, accepterar alla praktikanter som vill komma hit. Vi har dubbelt mera människor än vad det ryms i huset och de lokala AIESECarna var tvungna att boka några rum på ett hostell på campus. Det kommer varje vecka nya kineser hit och vi undrar hur det är möjligt att man inte på förhand har räknat sängarna och tagit praktikanter på basis av antalet sängar. Jag upplever att grundproblemet är kommunikationen mellan alla instanser och människor i detta land, vilket jag också upplevde i Marocko. Det är som att leka trasiga telefonen dagarna i ända, då man försöker få någonting gjort. På tisdagen fick jag och Mati tillbaka våra pass, efter att de varit på Immigration service i Accra i nästan en månad för att vi ska få ett förlängt visum. Jag var överlycklig att få tillbaka mitt pass ända tills jag öppnade passet och såg vad det stod inuti. ”Visa extension valid until 2 August 2012”. Vårt flyg hem är den andra september, vilket betyder att vi alltså varit två veckor i Ghana utan pass eller ett visum som är i kraft och nu har vi endast ett visum för två veckor till. Det tar minst 3 veckor att få den nya stämpeln med förlängt visum och jag är orolig att jag inte får tillbaka mitt pass i tid när jag åker hem, om jag skickar mitt pass tillbaka till Accra igen. Wang, min arbetskompis från Singapore, åkte hem två veckor sedan och fick inte sitt pass tillbaka i tid, utan var tvungen att betala 300 dollar för att byta flyg. Samma kväll som vi fick tillbaka våra pass blev det också stopp i alla tre toaletter i huset, duschen i flickornas badrum gick sönder, lampan i det andra badrummet gick sönder och det tredje badrummet luktade illa och var fullt med kackerlackor. Ibland blir det lite för mycket för en dag så vi gick upp till baren på kvällen för att lugna ner oss och vi sov endast ett par timmar före alla började jobba igen följande dag.

Det är tur att inte alla dagar är som tisdagen och vi har faktiskt skoj med alla som bor här. Man lär känna människor så snabbt när man bor så nära varandra. Utan dessa människor skulle det nog vara tungt att bo här. Det är till exempel inte så illa när man kommer hem sent på kvällen och Joan från Barcelona bestämt sig för att göra spansk tortilla, eller när Barbara från Italien meddelar att hon kommer att göra spaghetti åt alla på torsdag kväll. Det som jag saknar mest här är mjölk, den västerländska maten och fungerande toaletter. Jag försöker att tänka på köttbullar och potatismos så lite som möjligt och lär mig att äta allt mer kryddad mat varje dag. Min mage reagerar inte på eldig mat längre, vilket är en stor lättnad!

I veckan bestämde jag mig en morgon att åka till Central market och köpa afrikanskt tyg. Min plan var att använda tyget som lakan här och använda det som bordduk hemma i Finland. För ca 6 meter kvalitetstyg betalade jag ca 4-5€. Hittills har jag sovit i en silkessovsäck och använt en schal som dynvar. Till Central market åker jag ogärna, eftersom det är alldeles för mycket människor där och diverse produkter på trånga gator. Central market är det enda stället i Kumasi eller Ghana överhuvudtaget, där jag känner att jag måste hålla i mina pengar. Trafiken är ett enda kaos, män drar en i armen och som vit får man alldeles för mycket uppmärksamhet. Man vill bara snabbt ut till lugna Kwamo. Jag fick köpt mitt tyg och var nöjd över att jag antagligen inte behöver åka till Central market igen på en tid.

På fredagen tog ett gäng på 15 personer från huset en tro-tro till Accra för att spendera ett roligt veckoslut och säga hejdå till Guy, som åkte tillbaka till London på söndag kväll. Jag minns hur jag åkte en VIP buss med luftkonditionering och breda bänkar från flygfältet i Accra till Kumasi i början av juni och jämfört med den resan kändes denna resa betydligt mer afrikansk. Knäna tog i bänken framför, inget nackstöd och man satt väldigt tätt i den heta tro-tron med 20 andra personer i 5-6 timmar på en väg som inte alltid är jämn precis. Vi var framme i Accra ungefär vid midnatt och vi hade tagit reda på några hostell/hotell på förhand. Det dumma är att det inte finns telefonnummer på hotellens hemsidor. Det är alltså omöjligt att boka ett rum på förhand. Efter att ha stridit om priset för en tro-tro till Nungua, som är ungefär lika långt utanför centrum som Kwamo är från Kumasi, fick vi veta att båda hotellen i Nungua är nästan fullbokade. På ena hotellet fanns det två dubbelrum och på de andra likaså. Vi sov alltså fyra personer i en dubbelsäng, men sängarna var bekväma och breda så det gick helt bra. Här lär man sig verkligen att dela på sängen och man får vara glad att överhuvudtaget få sova i en! Dessutom hade vi riktigt mysigt i vårt rum med Barbara, som är en mycket smal och liten balettdansös och Henry, vår australiensare som inte heller är stor och sover lugnt utan att snarka. Hotellet var det bästa jag upplevt i detta land såhär långt. Rummet hade luftkonditionering, fläkt, lakan, täcke, dynor och till och med TV! Duschen hade inget tryck men det gick bra att tvätta sig med ämbar och fat, precis som på sommarstugan. 

På lördagen sov vi länge och jag bestämde mig för att besöka det västerländska shopping centret, fullt med vita människor och rika ghananesiska familjer. Jag behövde hårbalsam för skandinaviskt hår och någonting annat än tvål att tvätta ansiktet med, helst för fet hy. Accra Mall är det enda stället i Ghana där jag kan hitta dessa produkter. Därifrån tog vi taxi till Coco beach för att simma i de stora vågorna. I Accra finns det inga allmänna stränder och till min förvåning är man alltid tvungen att betala någonting för att överhuvudtaget sitta på stranden vid Atlanten. Den största skillnaden mellan Accra och Kumasi är att människorna i Accra är mer vana att se västerlänningar och de försöker oftast ta mer betalt av oss. De försöker ta betalt av varenda liten matta eller stol man sitter på och taxin begär alldeles huvudlösa summor av en. Tur att man hunnit bekanta sig med priserna under dessa sju veckor så att man vet vad saker och ting egentligen kostar och kan pruta. I Kumasi upplever jag att människorna är ärligare och försöker inte på alla sätt ta betalt av en. I Accra ser man också bättre skillnaden mellan de rika och fattiga. Jag märkte i shopping centret att medelklassen fattas nästan helt och hållet. Jag kände mig inte riktigt hemma bland dessa rika människor, men inte gör jag det heller i Kwamo där mammorna lagar mat i plåtgrytor på öppen eld. Jag är så glad att jag upplever detta äventyr tillsammans med alla andra praktikanter i LC-huset i Kwamo! På kvällen satt vi oss i en bar i Nungua för att fira Guys sista kväll med öl och Azonto-dans. Det var en super kväll tills vi märkte att en holländsk flicka från vårt gäng blivit rånad. Efteråt läste vi i en guidebok att Nungua är det enda stället där det inte är riktigt tryggt att röra sig på natten om man är ensam eller på tumanhand. När vi berättade vad som hade hänt för andra människor i baren, ryckte de på axlarna och sade att sånt händer. I Kumasi när folk har tappat sin plånbok eller telefon, kommer det genast en massa människor och hjälper en och de gör verkligen sitt bästa för att man ska få tillbaka det man tappat.

Det var meningen att vi på söndagen skulle åka till en fin botanisk trädgård lite norr om Accra för en söndagspromenad, men som vi säger här: Ghana happened. Jag, Mati och Guy tog tro-tron till restaurangen där vi ätit kvällen innan, eftersom jag hade glömt allt jag köpte på Accra Mall under min stol på restaurangen. En av servitriserna hade snällt tagit plastpåsen åt sidan och jag fick allting tillbaka. Vi ringde resten av gruppen och vi skulle träffas på Tema station. Vi tog en till tro-tro till Tema, men efter att ha frågat runt av alla tänkbara personer var Tema station är, insåg vi att våra vänner befinner sig på Tema station i centrum av Accra. Det finns alltså tre stationer i Tema, som är en liten stad strax öster om Accra och Tema station i Accra centrum. Vi som yrade runt i Tema bestämde oss att ta tro-tron till stranden och vi hängde där hela eftermiddagen, vilket inte var ett dåligt alternativ. Kvällen kändes väldigt ledsam, då vi kramade farväl till Guy och alla utom jag och Mati åkte tillbaka till Kumasi. Vi måste stanna en natt till för att reda ut problemet med våra visum. På måndag morgon hittade vi efter många om och men till Immigration Service, där vi alltså skulle reda ut varför vi inte hade fått förlängt visum fram till september. Det var som att tala till en vägg när vi försökte prata med en av ämbetsmännen. Vad jag än sade eller frågade fick jag till svar att det jag skickat in tidigare är gammalt nu och att jag måste fylla i en ny blankett, bifoga två passfoton och ett brev från min organisation. Vi fick alltså inte se de blanketter som vi fyllt i en månad sedan och naturligtvis skulle vi betala igen åt dessa korrupterade män. Det kändes aningen tomt att komma ut med en exakt likadan blankett, som man fyllt i en månad sedan och sitt pass med ett visum för bara en dryg vecka till. Vi tog alltså bussen tillbaka till Kumasi och svarade ”Ghana happened”, när människor frågade hur det hade gått.

9 dagar på bussen runt Ghana: Del 2

Wli Waterfall

Vi sov tre nätter i Akosombo på ett trivsamt hostell och jag hittade supergoda räkor att äta. Här äts de med skal och allt. Knaprigt och gott! Skaldjuren och färsk fisk är en av orsakerna till att jag helst bor vid kusten. I Kwamo får man bara saltad och torkad fisk. Vi besökte både en rejäl handel bananfarm och en mangofarm. På eftermiddagen hyrde vi två motorbåtar och gjorde en kort rundtur på Volta sjön. Följande morgon startade vi 6.30 mot Mount Afadiato, som påstods vara det högsta berget i hela Västafrika. Det var en mycket tung bestigning för min del, eftersom jag hade varit sjuk så länge. När vi klivit ända upp märkte vi att det fanns andra bergstoppar som var mycket högre. Vi åt en ägg-nudelpastej till lunch och åkte vidare mot Wli vattenfallet. Det tog ca 40 minuter att gå genom skogen till vattenfallet. På vägen såg vi många tvätta sig i den rena och svala älven. Vattenfallet var faktisk otroligt fint. Även om man inte doppade sig i vattnet blev man alldeles våt. Dessutom började det ösregna när vi skulle gå tillbaka och stigen förvandlades till lervälling. Det var omöjligt att gå med flip-flops så vi sprang barfota tillbaka och hoppades att det inte fanns några döda djur eller vassa stenar i leran. Bussen blev alldeles lerig inifrån och därmed fick vi en förklaring till att alla bänkar i bussen var täckta med plast. Vår middag den kvällen bestod av räkor, ångat majsbröd och anti-malariapiller.

Dagen efter vattenfallet och berget satt vi 15 timmar på bussen mot norra Ghana på en mycket guppig väg. Många mådde illa och jag hade svårt att andas efter att ha klivit upp för berget och alla muskler värkte. Jag hittade ett apotek och köpte magmedicin för ca 1 euro, åt bananer till middag och sov medan alla andra firade Claires (den franska flickan som jag blev inlåst på rummet med i Accra) födelsedag. Den åttonde dagen körde vi upp till Paga alldeles på norra gränsen till Burkina Faso. I Paga besökte vi krokodiler och gick över till Burkina Faso, utan pass eller visum eftersom våra pass för tillfället är på ambassaden i Accra i väntan på förlängt visum. För tillfället har vi alltså varken ett pass eller ett visum som är i kraft. Hur som helst är vi i Afrika och saker och ting fungerar inte lika officiellt som i Finland. Vi spenderade alltså en timme i Burkina Faso och talade franska med människor. Invånarna bodde i lerhyddor och en kvinna berättade att hon var på väg till Ghana på operation, eftersom det är så mycket billigare i Ghana jämfört med Burkina Faso, vilket är konstigt eftersom levnadsstandarden allmänt sett är högre i Ghana. Jag åt igen en gång en mycket torr höna med ris och chauffören köpte 3 levande getter och lite jam. Vi satt många timmar på bussen, åter igen på en extremt gropig väg genom savann och skog. Avståndet var endast 100 km men det tog ungefär åtta timmar! Vi såg byar utan elektricitet och en massa skyltar av diverse välgörenhetsorganisationer så som World Vision. Jag tyckte synd om getterna i baggageutrymmet och var alldeles säker att de inte är levande när vi kommer fram till Damongo. Getterna var levande när vi kom fram men våra väskor luktade illa och var otroligt smutsiga.

I Burkina Faso hemma hos en lokal familj.

Vårtsvin i Mole nationalpark mitt i byn.

Damongo ligger nära Mole nationalpark, som var vårt nästsista ställe att besöka. Vi fick alltså äntligen åka på safari! När man besöker en djurpark i Europa finns det alltid stängsel runt djuren, men här har man en guide med ett gevär och så går man till fots och ser på elefanter som badar eller äter. Människor bodde i nationalparken och djuren var således vana med människor. Jag hade ingen aning om att man kan komma så nära dessa djur i naturen och att det dessutom är tryggt. Vi såg också en krokodil i en liten sjö tillsammans med den badande elefanten. Guiden berättade att krokodilen äter fisken som elefantens avföring lockar till sig. Från safarin åkte vi ännu till en plats med apor. På safarin såg vi babianer men dessa var svartvita apor som stal bananer från ens hand. Vi var inte i en djurpark utan i en skog utan stängsel där aporna bodde. De var otroligt söta och lekfulla. Enligt ghananesisk stil tog rundturen inte 10 dagar som planerat, utan endast 9 och vi såg inte Upper West Region. Jag tror inte att det finns mycket att se där och jag var riktigt nöjd att åka tillbaka till Kwamo. Det kändes som om man kommit ”hem” efter att nästan varje natt ha sovit på olika ställen. När vi kom till huset fick vi märka att det kommit 15 nya praktikanter medan vi var borta. Huset rymmer ca 20 personer och vi var nästan 30 på rundturen som ville tillbaka till den säng man hade haft innan man åkte iväg. Arrgh.

9 dagar på buss runt Ghana: Del 1

Bussen startade fyra på morgonen utanför vårt hus mot Western region till Beku på kusten och Nzulezu, som är en flytande by mitt i en sjö i djungeln. Man kommer inte åt byn med buss, utan man måste ta sig dit med små (läckande) båtar. Eftersom det bara fanns kanske sju båtar som rymde 8 personer måste vi vänta till följande morgon på grund av att många andra också ville se byn före oss. Vi övernattade i Beku och simmade i havet för första gången i Ghana! Stranden var faktiskt ganska städig i och med att det inte finns någon utvecklad turism. Vi åt kokosnötter och njöt av havsdoften. Det kändes helt otroligt bra att komma bort från Kumasi! Det är något med havet som lugnar ner mig och dessutom finns det inga myggor tack vare vinden. Första natten fick vi märka att hotell inte nödvändigtvis betyder att alla har en egen säng. Det var annars städigt och fint men vi hade bara 5 sängar för 11 personer. Det såg lika ut i alla rummen och dessutom sov ghananeserna i bussen. Vi steg upp klockan fem nästa morgon (efter att ha sovit bara 3 timmar två nätter i rad) och åkte till Nzulezu när solen gick upp. Jag märkte att jag började få feber igen. Vi träffade chefen för byn som inte talade engelska och vi fick höra att byborna ursprungligen kommit från Mali. Vi såg en massa skolelever och en skola men inga lärare. Det är väl lite konstigt att man satsat pengar på skoluniformer men inte på lärare. Det är svårt att komma åt byn och därför vill ingen lärare jobba där. Byborna tog sitt drickvatten ur sjön, utan att koka det. Jag märkte också att sjön användes som toalett. Byn hade haft elektricitet i endast tre veckor.

Vår buss hade fastnat i sanden och vi var beredda att stanna en natt till, men lyckligtvis drogs bussen på något sätt upp ur sanden och vi fortsatte vår resa mot Cape Coast, som är en stad vid kusten i Central region. Där fick jag äntligen sova en ordentlig natt men huvudvärken fortsatte trots allt och jag spenderade två dagar på bussen medan alla andra besökte bland annat slavslott och köpcentret i Accra. Jag fick ner en afrikansk spaghetti bolognes och köpte lite smycken och en traditionell mask. Vi hade det absolut sämsta övernattningsstället på en skola. Jag och en annan flicka, som också var sjuk blev inlåsta i vårt rum då nyckeln gick av. Jag fick nästan panik eftersom jag var sjuk och behövde en toalett. Vakten påstod att alla andra rum hade en reservnyckel utom rum 21, där vi sov. Jag hörde Matis upprörda röst på andra sidan men han fick inte lov att söndra dörren. Enda möjligheten var att kliva ner från balkongen för en stege (i feber!). Efter ett par timmar väcktes vi av en massa skolelever som sjöng Jesusmusik, trots att jag hade öronproppar,  och resan fortsatte mot Volta region, som visade sig vara mitt favoritställe under resan.

På vägen mot Akosombo, som egentligen ligger i Eastern region, besökte jag en massa mer eller mindre intressanta toaletter och busschauffören hamnade i problem med polisen efter att ha vägrat stanna för polisen. Han hade kört överhastighet och det visade sig att han inte heller hade sitt körkort. Chauffören fördes till polisstationen, som låg precis bredvid vårt hotell. Vi besökte ett enormt kraftverk och Volta sjön, som egentligen är en enorm damm, vilket påminde mig om min barndom då Mofa förde mig till små kraftverk när isen höll på att smälta. Detta kraftverk i Akosombo producerar 60 % av all elektricitet i Ghana. På kvällen ville alla simma i den otroligt fina sjön men det visade sig vara så gott som omöjligt. Orsaken var inte smutsigt vatten eller en stark ström, utan att alla möjliga vakter och hotellägare påstod att det äger all mark, att det är för djupt och att det finns någon sorts tabu att man inte får simma efter att solen gått ner –ja, det fanns alla möjliga otroliga förklaringar. Det hör helt enkelt inte till den lokala kulturen att simma. Ingen kan simma här. Man vet inte på vilket sätt man ska övertyga människorna om att man är simkunnig och att man inte behöver bottna. Människorna som bodde vid sjön var jättevänliga och hade ingenting emot vårt simmande. En av dem erbjöd att ta oss på hans båt, åtta åt gången, och han förde oss över till en ö utan elektricitet och rinnande vatten. Det var en fotbollsmatch på gång i solnedgången och denna stund kommer jag att minnas länge. Barnen verkar aldrig vara gnälliga fast de lever i fattiga förhållanden. De är alltid glada och de leker ute istället för att sitta inne framför datorn. Och de är så otroligt glada att se oss.