Finland i tankarna

Om några dagar bär det hemåt för mig och jag satt i trotron på väg tillbaka till huset här en dag och funderade på skillnader i det vardagliga livet mellan Ghana och Finland. Jag tror att tystnaden är det första jag lägger märke till när jag kommer hem. I trotron är det allt annat än tyst då man kör med fönstren öppna och den afrikanska musiken spelar högt. Om man vill bli av skriker man mate! åt konduktören och säger att man vill bli av på nästa junction. I Helsingfors sitter man tyst i bussen och trycker på knappen om man vill bli av. Och du milde om knappen inte fungerar!  I morse var det omöjligt att sova efter klockan sex då största delen i huset redan hade stigit upp och om majoriteten är uppe behöver man inte vara tyst. Stephen förklarade åt mig att det i den afrikanska kulturen är typiskt att man stiger upp tidigt och att man betraktas lat om man sover ännu vid klockan sju. Här tar man ingen hänsyn till de som vill sova. På kvällen är det samma sak. Ännu vid midnatt kan man höra nigerianerna och ghananeserna diskutera högljutt så att ingen kan sova. Det här betyder alltså 5-6 timmars nattsömn varje natt och en tupplur på dagen är nödvändig.

Det känns absolut skönt att komma hem så småningom men samtidigt kommer man nog att sakna alla de människor man bott med i dessa tre månader. Det känns alldeles overkligt att återgå till mitt studieliv i Helsingfors. Jag är så ivrig att få gå på Öffens sitser igen, gå på kaffe med goda vänner och förstås se familjen. Det ska bli skönt igen att få gå på dansträningar och spela innebandy med geografer. Det första jag kommer att göra när jag kommer hem är att jag dricker ett stort glas kall ettans mjölk och sätter alla mina kläder i tvättmaskinen! När jag kommer hem får jag välja vad jag äter till middag och jag kan skriva en butikslista och planera vad jag skall laga för mat. Jag funderade också för mig själv att jag aldrig mer kommer att klaga över min tandläkarskräck. Jag är nämligen mycket tacksam över att inte ha fått tandvärk denna sommar! På gatorna i Helsingfors får jag gå i lugn och ro utan att någon skriker obroni obroni! How are you? What is your name?. I Borgå kan det hända att det kommer bekanta emot men dessa människor som säger någonting åt mig stannar jag antagligen mycket gärna och talar med.

När jag ser tillbaka på mina tre månader i Ghana känns det som om jag varit med om en hel del. Juni var helt annorlunda än augusti med andra människor i huset. Rundturen genom alla regioner i landet var antagligen den roligaste tiden och då såg man hur olika dessa regioner och stammar är. Under de långa bussresorna och efter att ha delat rum och till och med säng ibland, blev man verkligen bekant med sina medresenärer. De bästa stunderna har varit kvällar och nätter då man suttit i ett litet gäng och talat om allt mellan himmel och jord. De spontana festerna har varit de absolut bästa!

De sämsta minnen jag har är säkert dagarna då jag låg sjuk och jag inte riktigt visste någonting om livet runt omkring mig. Jag minns också hur tungt det var i början när man inte visste varifrån och hur man kunde köpa morgonmål eller hur man drar toaletten. Duschen kändes också ganska ofräsch i början men som sagt hade jag inte förväntat mig rinnande vatten och en ”normal” toalett. En stund som jag aldrig glömmer är när vi en kväll blev inskickade i huset och då porten låstes, eftersom vi hörde skott alldeles nära vårt hus. Samma stund blev det strömavbrott och vi satt i den bäckmörka hallen utan att veta vad som pågår. Mitt hjärta slog så jag kände hur hela kroppen rörde sig med mitt hjärta. Som tur fick vi höra följande morgon att det varit några amatörrånare i farten i grannens hus och att de inte ens hade kommit in i den ensamma damens hus. Pojken som hjälper damen med vardagssysslorna blev skjuten i benet, då dessa rånare inte visste vart de skulle ta vägen då han kom från huset mitt emot och frågade vad männen ville. De sköt också en massa skott i luften för att få människorna att springa bort. Detta lär aldrig ha hänt tidigare i Kwamo och kommer troligen inte att hända igen. Jag upplever att Kwamo är en ganska trygg by fast det sägs att flickor inte ska gå ut ensamma efter att solen gått ner.

Jag kommer att sakna alla goda frukter man kan köpa här och de glada människorna jag träffat här. Det kan också hända att jag använder mera chili i den mat jag lagar när jag kommer hem, efter att ha ätit rätt så kryddad mat hela sommaren. Hettan kallar jag numera värme och jag njuter av den fuktiga luften. Jag misstänker att man jag kommer att frysa något i den finska hösten men antagligen blir kroppen nog snabbt van igen med det nya klimatet och hoppeligen också med den annorlunda maten. Alla som har åkt hem härifrån har klagat över magbesvär hemma. En trotro resa är också mycket intressantare än spårvagnen, eftersom varje resa är unik. Visserligen saknar jag att köra bil en hel del i den lugna finska trafiken och med en pålitlig och tyst bil. Motorvägen är tråkig mellan Helsingfors och Borgå men under dessa 30 minuter kan jag i alla fall lyssna på den musik jag vill och köra avslappnat utan att hela tiden vara rädd att få någon i sidan. Att kunna gå barfota inomhus eller till och med strumpor känns också väldigt avlägset. Här har jag använt en stor del av tiden på att fundera över hur jag ska få mina fötter rena och hur de ska hållas rena och torra mellan duschen och sängen. Nu är det alltså dags för mig att komma hem och använda det jag lärt mig här i min gradu och förstås i livet. Mitt tålamod kommer att vara toppen och jag påminns antagligen snabbt om att det finns ett ord i vårt språk som jag glömt: stress. 

Kristendomen ser inte lika ut överallt

Jag deltog i en gudstjänst för första gången i Ghana på söndagen. Det var också första gången som jag undrar om om det är samma Gud som människor tror på, fastän alla kallar sig kristna. Det var en mycket stark och till och med en lite chockerande upplevelse. Vi vet inte riktigt vilken kyrka det var frågan om men det var definitivt en av det som vi kallar frikyrkor hemma. Hela tillställningen var mycket långt ifrån vår lutherska högmässa med nattvard och tysta stunder. Här var mikrofonerna högt på, pastorn skrek så att ljudet skar sig, människorna sjunger eller nästan skriker så att svetten rinner och man undrar hur de minsta barnen riktigt klarar av dessa decibeltal. I Finland skulle det finnas en skylt utanför med en varning för högt ljud och en person utanför skulle dela ut öronproppar eller hörselskydd för barn. Det låter lite som en rockkonsert och vissa stunder kändes det faktiskt som en. Det fanns ett band och några sångare men publiken överröstade nästan dem. Alla dansar och sjunger och det känns som en fest skulle vara i full gång, men plötsligt blir musiken lugn och alla börjar be mycket högljutt med armarna i luften. Några kvinnor och en man fick antagligen känna av en ande (vet inte om det var den helige eller den onda) och de föll ner på golvet, skakade och släppte ur sig djuraktiga ljud. Pastorn kom och tog häftigt i deras huvuden och skrek i mikrofonen. Jag gillade musiken och dansandet men annars var det nog lite för häftigt. Jag tror inte att jag vågar gå tillbaka igen. Runt i stan kan man se planscher som gör reklam för någon känd pastor som om han skulle vara en rockstjärna! När jag kom ut ur kyrkan kände jag mig alldeles matt, dels för att gudstjänsten tog nästan 3 timmar men speciellt för att musiken är så stark att man inte vet om man skall le och dansa eller gråta. Vissa dansar som om de skulle vara på fest och andra gråter och ylar. I ett skede fick vem som helst gå upp och berätta hur Gud har hjälpt honom eller henne. En man berättade tårögd hur hans två barn hade blivit sjuka och hur han hade bett hela vägen i ambulansen om att Gud skulle rädda hans barn. Idag ber han att Gud ska låta dem komma till himlen.

Det gångna veckoslutet var mycket religiöst för min del. På lördagen klev vi upp för ett berg ungefär 1 timme norr om Kumasi. Detta berg anses vara heligt och många kommer dit för att be och studera Bibeln. På toppen fanns det en by med en kyrka och många övernattade inne i kyrkan. Lite längre bort från byn bevittnade vi en ritual som ansågs vara kristlig men som i mina ögon inte såg alls kristet ut. Ungefär 15 personer stod i en ring och lät som lamm, kossor, kattor och duvor. Kanske det till och med fanns ett höns med också. Det såg ut som om de försökte offra en kvinna till Gud och hon skrek och stretade emot när två män bar henne till mitten av ringen. Ingenting obehagligt gjordes sån tur åt denna kvinna. Jag tror de försökte simulera ett äkta offringstillfälle. Om inte jag skulle ha sett alla Biblar ligga i gräset skulle jag inte ha känt igen denna religion.

Även om jag nu varit med om mycket starka religiösa tillställningarna betyder det inte att alla ghananeser hör till denna grupp av människor som offrar ALLTING för Gud. Största delen av människorna går nog till kyrkan på söndagar och klär på sig sina finaste traditionella kläder men bland dem finns både katoliker och protestanter och till och med lutheraner. Kyrkan är ett ställe där man träffar sina bekanta och efteråt går man och äter tillsammans och eventuellt åker man till marknaden i Ejisu, som vi gjorde på söndagen.

Jag hade en intressant diskussion igen en gång med en lokal, Robert. Han är hemma från Accra och jag bad om tips hur vi bäst spenderar en dag (och en natt) i huvudstaden men Matis familj i slutet av augusti. Jag fick goda råd av honom men på något sätt kom vi in på tropiska sjukdomar och medicinindustrin. I Ghana, speciellt här i södra delen av landet, finns det apotek i varje gatuhörn och man betalar 50 cent för ett paket Panadol. Robert kallar dessa för obruni medicin (obruni är det som alla kallar oss vita, utlänningar). Största delen av medicinerna importeras från Indien och han var väldigt förvånad att höra att vi i Europa inte har mediciner från Indien och att vi överhuvudtaget inte känner till den stora medicinindustrin där. Samtidigt har jag hört många lokala personer säga att de mer tror på naturliga mediciner, dvs. växter. Robert påstod att det till och med finns en växt som botar malaria! Han berättade om när han fick malaria i en trotro på vägen upp till norra regionerna och hur det var det värsta han upplevt. Han hade inga mediciner med sig och det lär vara viktigt att få ner febern med paracetamol. Han hade hängt med huvudet ut genom fönstret medan en annan ”gammal” passagerare hällde kallt vatten på hans huvud (han använde ordet gammal då han pratade om en kvinna i 40-50-års åldern, vilket inte är särkilt konstigt då den genomsnittliga livslängden i Ghana är under 60 år). Om man är nära ett apotek och en läkare och man får vård inom 24 timmar från att symptomen har börjat, är malarian inte dödlig. Var och varannan lokal insjuknar i malaria och det är ungefär som flunssa och feber för dem. De säger att man känner igen malarian genast om man haft det en gång tidigare och då behöver man inte ens en läkare och ett blodtest för att få diagnosen. En del sköter sin malaria själv med mediciner från apoteket eller en örtblandning. Turister förs alltid till sjukhuset, eftersom malariamedicinen också kan vara farlig om man tar den utan att ha malaria. Det är intressant hur man i Europa ungefär ger malariadiagnos lika som en cancerdiagnos, fast det i själva verket inte är så allvarligt bara man får hjälp. Att få diagnosen malaria är inte ett tecken på att man kommer att dö eller att ens bli allvarligt sjuk. Åtminstone en tredjedel av AIESEC-husets invånare har haft malaria under den tiden som jag har bott här.

Det verkar som om regnperioden inte alls vill ta slut. I morse ösregnade det och det är faktiskt ganska svalt, ca 24 grader. Jag hade förstås byket ute och ”torka”. I södra Ghana är det två regnperioder per år och den första borde ta slut i juli och den andra regnperioden borde börja i september. Jag tycker att det var mycket hetare och soligare i början av juni, men det kan också bero på att jag blivit van med det tropiska klimatet. På vägen till centrum i en trotro här en dag undrade jag hur trafiken stod så stilla mitt på dagen då det inte borde vara rusningstid. Det visade sig att det skett en krock strax före en rondell mellan en personbil och en trotro. Jag såg en ung man gråta vid vägkanten på grund av att trotron hade kört på hans bil bakifrån. Hans bil såg alldeles ny ut. Jag tror tyvärr inte att han hade någon försäkring...